När jag var elva, eller kanske tolv, fick jag en röd, sjuväxlad Crescent. Den finns med mig än. I onsdags när jag cyklade hem med Jessica uppmärksammade hon min cykels små skavanker och tyckte bestämt att jag skulle önska mig ett nytt rullande färdmedel i examenspresent om ett år. Men jag fick bara ont i magen, som alltid när jag blir sentimental; detta är varför jag vill ha kvar min cykel ända till den inte rullar längre.

Min cykel har färdat mig den åtta kilometer långa vägen mellan Dalasjö och Bäsksele otaliga gånger. Mellan hemma och mellan Emma, min barndomsvän. Den har stått parkerad på inlandsvägar när jag varit tvungen att kissa i skogen. Den har varit föremål för beundran (när den var ny) av mina byskolekamrater vid Dalasjö skola. Den har legat slängd (förlåt, jag vet, men ibland har man bråttom) i ett dike tillsammans med andra cyklar när jag kommit fram till någon vårfest. Den har transporterat mig fyra mil till en pojke jag längtade efter. Den har rullat mig fram till min gamla gymnasieskola och den har hjälpt mig att hitta de allra kortaste och smidigaste vägarna till mina slutdestinationer.

En morgon efter en estetfest skjutsade min gymnasie-Emma mig på cykeln, och jag har nog aldrig skrattat så mycket under en cykeltur. Min cykel har följt mig genom regn, besvikelse och ensamhet, men även genom knastrande snö, kyliga händer som värmdes av någon annans och styrande av två cyklar på väg mot samma håll. Cykeln har också kraschat. Eller jag har kraschat tillsammans med den.

En gång var på våren i tvåan i gymnasiet och jag klarade mig rätt bra, men cykelns styre blev lite snett och är fortfarande lite högervridet efter händelsen. En annan gång var hösten 2008 då jag cykelns hjul halkade på en isfläck på väg till universitetet. På senare år har jag dock haft tur som haft min granne och vän, Arne 80 år, som privatskötare på min rullande farkost. Varje höst smörjer han upp cykeln innan den ställs in i cykelförrådet, så ska en riktig bortskämd cykel ha det!