När skolan var stängd förpassades jag till att antingen cykla förbi Mathis tennisturnering eller tillbringa timmarna i solen med min bok "Erik Dahlbergsgatan 30" av Annika Ruth Persson (fristående fortsättning på "Du och jag, Marie Curie") och då en förkylning från helvetet drabbat mig kände jag inte för att vara social med folk (förutom de 10 timmar jag tillbringat på jobbet idag) så det blev boken. Jag blev irriterad då jag läste och jag är säker på att det inte var på grund av de miljontals småkryp som anföll mig, utan det faktum att alla poäng jag läst inom det svenska språket ibland tar död på min förmåga till att leva mig in i en bok. När jag läste litteratursociologi ringde jag och intervjuade Annika Ruth Persson till ett arbete och svaren jag fick på mina frågor gav mig mer huvudbry än innan. Men jag plågar mig lite ändå. Jag gillar ju trots allt att fundera.

Förresten är ju Perssons böcker mer ungdomsromaner och jag brukar försöka läsa in mig mycket inom den genren då jag har tid för att veta vilken litteratur som är bra och vilken jag kan skippa att tipsa mina framtida elever om. Jag vill inte ge boktips jag inte kan stå för och framförallt vill jag kunna diskutera böckerna med eleverna. Det brukar bli mycket läsning, men jag gillar ju det med.