Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Vickehallon.

2010-12-06 18:25:57 i Allmänt

Jag har en vän som ligger hemma sjuk. När jag pratade med honom igår för att höra hur formen var sa han "Ja, alltså.. jag har drabbats av en hybrid mellan Hongkong-sjukan och Svininfluensan" (säkerligen en diagnos han själv fastställt under påverkan av en för hög dos febernedsättande). Så, som den snälla vän jag är, kommer här ett försök att pigga upp den unge mannen från Rossön!

Viktor är nog en av de mest analytiska människor jag vet, men han dividerar inte ihjäl saker och ting, han bara djupanalyserar dem, drar sin slutsats och så är det bra med det. Han blir ofta irriterad på mig när jag grubblar och ryter på bred ångermanländska (och ja! Här har jag ändrat från jämtländska då jag råkade begå misstaget att kliva ett geografiskt snedsteg för mycket vilket fick Viktor och hans Ångermanländska klan att bryta ihop) att jag ska skärpa mig. Och det låter så enkelt för honom. Viktor brukar ofta vandra omkring. Under lunchtimmen när vi sitter i fiket och äter kan man märka att Viktor helt plötsligt avlägsnat sig från den sociala samvaron. Tittar man sig omkring kan man se en lång, ung man spatsera omkring, med lockigt hår lagomt tillrättalagt, oknutna skor, skjorta och linne med hål i; attribut som alla passar in på Mr Hallon. Han vandrar omkring tillsynes planlöst, men jag vet att det är då han tänker. Det är då pionjären kläcker sina idéer. Jag vet det. Jag och Viktor håller nämligen på med ett ytterst kreativt skrivprojekt tillsammans och när han kommer på något får han något vilt i blicken - orden kommer på ultrarapid, han börjar stamma och saliven forsar ur munnen som en ångermanländsk fors under vårrusningen.

Under våra klassfester drar alltid Viktor igång någon dansant orkester och drar upp mig för att dansa styrdans och menar: Jamen, vi som är från inlandet måste hålla traditioner vid liv!

När Viktor vill något vet jag ingen som besitter så mycket energi som honom, när han däremot inte känner någon entusiasm formas den oftast seriöse mannen till en sparvel som hattar omkring och spelar in sporadiska filmer om klassens vardag (vilka såklart inbjuder till en stor dos komik, men som oftast är tagna ur sitt sammanhang relaterade till de uppgifter Viktor egentligen ämnade göra). När Viktor ringer vet man ibland inte vad han vill. Ofta är det någon detalj han vill avhandla, men ibland undrar jag efter avslutade samtal: Vad ville han? Man hinner knappt märka att Viktor avslutar ett samtal. Jag kan vara mitt uppe i ett: "Jamen, jo.. jag har också tänkt på det och bla bla, vi ses imorgon, hejdå" när han mitt uppe i min mening avslutar samtalet med ett abrupt "Hejdå!"

När vi sitter och skriver på Schmäck dricker Viktor te för att det "lenar så bra i halsen". Han dricker en klunk och ser lite bekymrad ut samtidigt som han trycker med handen mot struphuvudet. När jag frågar om jag får smaka skriker han nästan ett "Nej, absolut inte! Jag har ju bacillskräck!" och det stämmer. Jag är faktiskt oroad över Viktors dagsform. Hur ska han någonsin kunna leva ett civiliserat liv nu, efter fem dagar av, den på egen hand tillskrivna diagnosen "Hybrid mellan Hongkong-sjukan och Svininfluensan"? Viktor måste nog tillgodoses minst en veckas konvalescens.

Anmärkningsvärt är dock det faktum att Viktors bakterieskräck rimmar illa med den kaos som kan råda i hans rum på Nygatan. Det ligger böcker, kläder, notpapper, sladdar, omaka sockar, skolgrejer, gamla godisklubbor ÖVERALLT. Mitt i allt detta sitter Viktor och lyssnar på sin trogna Spotifylista "Deppa med Vickehallon" och frågar minst fyra gånger: Luktar jag förjävligt?" och när jag tillslut säger: Ja, Viktor, du får ju rycka upp dig" ger han sig och suckar över sin egen ynklighet.

Trots denna tillsynes makabra ungkarsvärld är Viktor en av de mest djupa vännerna jag har och jag kommer aldrig att glömma en dag då vi skulle skriva och han berättade om kärlek. Det var bland det finaste och det mest ärliga jag hört. Det som är så underhållande med Viktor är att han trots egna grubblerier och djupa tankegångar bara suckar åt mig när jag häver ur mig mina egna relationskomplikationer och säger: "Ja, Carolina". (Extremt lång konstpaus). "Jag är jävligt glad att jag inte är kär i dig" eller när jag kommer till honom för att skriva men halkar in på långa utläggningar om den för stunden rådande huvudbryproblematiken och han bjuder på te. Spetsat med Bacardi lemon (!). Det är bara hos Vickehallon sånt händer.


Foto: Joakim.


Kommentarer

Joakim
Ni är ju för bra, ni! Blir inte alls avundsjuk. Ett helt inlägg om en själv, när får man se det? Troligen aldrig! ;)
Joakim! När ska vi ses? Fota? Snacka? Sjunga!? :)

Skriv en kommentar