Så vill jag beskriva henne. Sofia Karlsson. I två timmar och 10 minuter underhöll hon mig och många andra med sin sagolika stämma och underbara värme. Redan under första låten fick vi reda på att hon är en stolt Söder-bo. Den nysläppta skivan, Söder om kärleken, är en platta med hopp och ljus och det stämmer bra in på Sofia. Hon roade oss, inte bara med sin musik, utan också med hennes träffsäkra humor och charm. Men nu är det musiken jag ska skriva om.

Sofia är musikalisk. Hon hoppar smidigt mellan sång, bouzoki-gitarr, tramporgel och irländsk traversflöjt och whistles. Jag slutade räkna mina rysningar när de passerat 10 efter bara 20 minuter. Och nu menar jag rysningar av de bättre slaget. Jag lyssnar på väldigt mycket musik och är rätt frikostig med att berömma musiker till höger och vänster, men det Sofia gör på scenen är magi.

Hon kom in på scenen med en rutig lång klänning med svarta sidenband som hängde längs armarna och hennes blonda hår lyste upp hela scenen. Hon inledde konserten tillsammans med Gustaf Ljungren som med perfektion spelade på sin slide guitar. Med toner och ljus i harmoni kunde inte konserten ha startat bättre. När publiken väntade tålmodigt på Sofia när hon skulle välja plektrum tyckte hon att det blev väldigt högtidligt och bad ljuskillen tända upp lite i salongen så hon kunde se oss i publiken.

Sofia och hennes band blandade låtar från det nya albumet med låtar från de gamla albumen Visor från vinden och Svarta ballader. Jag saknade bara Les vin des amants, Två tungor och Jag längtar. Bandet höll samma klass om Sofia, men två musiker fångade mig: Olle Linder på slagverk och kontrabas och Sofie Livebrant på sång, gitarr, tramporgel och flygel. Olle hade nyss varit i Brasilien och köpt någon slags trumma där (jag är inte bra på slagverk) och drog igång en polska där han inledde akten med ett sju minuter långt slagverkssolo. Fröken Livebrant blev inklappad på scenen och satte sig vid pianot och körade till Sofia med en träffsäkerhet som inte var av denna värld. Livebrants och Karlssons röster är väldigt olika, men de gifter sig bra tillsammans och med flygeln och tramporgeln som stillsamt komp räckte deras röster för att ge, åtminstone mig, gåshud.

Om jag ska skriva något dåligt måste jag medge att pausen på 20 minuter inte var så givande. Man behöver ingen paus från en sådan konsert. Jag skulle ha kunnit suttit kvar till tolv om så vore fallet, men jag förstår ju att Sofia och hennes band behöver vila och dricka någon klunk vatten innan akt två blir aktuellt. Något jag tyckte kunde förbättrats var flygelns uppmickning, pianot drunknade nästan av alla gitarrer som vräkte på.

Den andra delen av konserten inleddes av att Sofia sjöng Vaggvisa. Hon hade bytt ut den rutiga klänningen mot en mörkt, djupgrön klänning som skimrade. Hon såg ut som ett skogsrå där hon gick omkring på scenen belyst av ett blått sken. Det var  nästan en lite läskig stämning, men det var hårfint, finsmakat och uttryckt med samma briljans som genomlyste hela konserten.

När bandet gick av scenen fick de stående ovationer och blev inklappade igen, då spelade de Jag spelar för livet och hörni, större spelglädje får man leta efter. Sofia - Vi tycker om Söder, vi gillar dig och vi älskar din musik.


Bild lånad från www.sydsvenskan.se/nojen