Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Morgon.

2009-06-30 21:26:41 i Texter/dikter

06.42. Nedför ängen, förbi de flerfärgade husen och ut på de stora ängarna.
Tävlar med morgonbussen.
Cyklar nästan på en farbror som är ute med sin hund.
Möter två pensionärer som är ute och går en morgonpromenad i likadana träningsoveraller.
Jag ska inte bli likadan
är allt jag hinner tänka innan jag måste väja för
grävmaskinisternas framfart på cykelbanan.

Cyklar förbi blommorna som doftar morgondagg och sommarbris.
Och så kommer stället med fåglarna.
Fåglarna gör att jag måste
växla ned från den högsta växeln
till någon mittemellan
och jag blir sur som vanligt.
Jag gillar inte de där änderna, gässen och ankorna.
De ligger med näbbarna instoppade under vingarna
och sover med krökta halsar.
En och en annan är ute och vankar.
På cykelbanan.
Har lust att ignorera dem
och cykla på i vanlig fart
men mitt djurvänhjärta manar att jag ska visa hänsyn.
Fåglarna bor ju där.
De tar inte hänsyn till morgoncyklare på väg till jobbet.

Trampar uppför backe nummer 1
och ser en ung kvinna rasta sin springer spaniel.
Hon är alltid där.
Alltid på samma ställe.
Det är en av mina morgonrutiner.
Att se henne leka med sin hund.
Morgonpigg.
Förväntansfull.


Cyklar genom skogspartiet
och måste väja för sprickorna i asfalten
och kikar på den omkullfallna (läs: ditslängda och lämnade)
cykeln som rostar till skrot
i samma takt som de vilda skogsblommorna pryder dess ekrar.
Växlar ned inför backe nummer 2.
Kikar in i suterrängvillan
där de alltid ser ut att bli dödligt varmt i sovrummet.
Hälsar på mannen som alltid hämtar tidningen 06.54.
Vi känner inte varandra,
men vi möts alltid de dagar jag börjar 07.00.
Han ser så fridfull ut.

Cyklar förbi de gamla Västerbottensgårdsliknande husen
och beundrar de dalblå dörrarna
som varje morgon öppnas
av ett pensionärspar
som kommer ut med en bricka
med rykande hett kaffe och skorpor.
Det hinner jag lägga märke till.
De äter alltid skorpor.
I alla väder.
Strålande sol
och ösande regn.
Tävlar med nästa morgonbuss.
Vinner alltid då bussen måste stanna
för att ta upp passagerare.
Drar på full växel innan jag slutar trampa
och rullar sista biten nedför backen och svänger in utanför jobbet och parkerar cykeln i cykelstället.



Carolina, juni 2009


Skriv en kommentar