Jag gick som ni vet musikestet på gymnasiet och de tre åren avslutades med en konsert av vår klass där vi gjorde framträdanden på våra bi- och huvudinstrumentet. När jag skulle spela piano valde jag att ge blanka fan i noter och Mozart, Chopin, Schubert och de där utan spelade helt enkelt en egen låt istället. Bara för att protestera lite. Klassisk musik hade jag ju spelat under varje uppspelningsprov i tre år och under avslutningskonserten kände jag att det var dags för något nytt. Det som gjorde mig extremt glad efter min uppspelning var att min klassföreståndare Staffan kom fram till mig efter konserten och sa:

Carolina. En låt ska växa. Det gjorde din låt. Jävligt bra spelat.

Detta skriver jag inte med avsikt för att skryta, utan för att påminna alla om att man ska tro på det man gör. Jag tvekade länge innan jag vågade spela en egen låt inför så mycket människor. Staffan var inte den som delade ut beröm i onödan och jag brukar ibland tänka på hans ord. Jag gör aldrig några egna komponeringar nuförtiden eftersom jag inte har ett piano här i Umeå (men i Dalasjö brukar jag ibland dra av något litet klinkande på vårt snart 100-åriga Rönisch.) Varför skriver jag om detta nu? Jo. På väg hem från skolan lyssnade jag på en låt som börjar svagt och som sedan växer för att sedan avrundas igen och lämna kvar en med en känsla av förundran.

Åh. Jag saknar att spela piano.
Skogarna tiger men de glömmer ingenting.

Oj. Vad djup jag kände mig där. Det var behagligt (som en vän till mig skulle ha sagt, haha!) Nu ska jag äta mellanmål och tagga löpning med Alexandra!