Nästa mål i livet.
Ja, hörrni. Jag har aldrig lyckats förlåta mig själv riktigt för att jag sommaren 2006 JOBBADE istället för att vara i Östersund och se Jamie Cullum. Då är det tur att man har världens finaste vänner. Den gången var det Emil som var min ängel och ringde under några låtar. Jag låg i min säng, lyssnade och grät av lycka blandat med frustration över att jag var tvungen att jobba. Just nu sitter jag och planerar lite inför fredagen då jag ska vicka och vad passar bättre i lurarna än Jamies stämma med tillhörande pianokomp och trumjazzvispar?
Åh. Kärlek. Kärlek på hög nivå.
Nästa mål i livet borde för mig vara att lära mig det övernaturliga solot i "I get a kick out of you". Vissa solon förstår man ju hur det är uppbyggda om man tänker utifrån kvintcirkeln och subdominanter och annat teoretiskt musiktjafs. Men det där solot är något utöver det vanliga. Nej. Vet ni? Vet ni vad jag tror att han pysslar med den där Jamie? Han skiter i all gehör- och musiklära och kör enbart på känsla. Ungefär det jag gjorde till min första pianolektion i gymnasiet då min pianofröken slängde fram nio sidor noter skrivna av Sergej Rachmaninov. Då var det inte till att säga -
"Spela före du, så spelar jag efter, jag måste få höra först innan jag kan spela!" - vilket jag hade gjort med åtskilliga pianolärare innan Maud. Jag lurade dem att jag kunde noter. Jag spelade alltså helt på gehör.) Under tre år lärde mig Maud allt hon visste om Franz Schubert, Robert Schumann, Frédéric Chopin, Joseph Haydn och så Beethoven såklart. Ett och annat verk från Mozart behandlade vi också. Saken är den att jag misstänker att jag under dessa tre år lärde mig mycket, men att jag tappade en stor del av min gnista. Det blev helt enkelt för mycket teori. Idag kom den där gnistan tillbaka. Just precis nu. Det började rycka i fingrarna och jag började tänka ackord på tangentbordet. Jag vill börja spela piano igen. Lika mycket som jag gjorde förut, men skillnaden nu ska vara att jag inte behöver prestera, bara spela. Det vore väl gött?
Nu ska jag gå och knacka på hos mig själv.
Kyrkan ikväll. Det blir mysigt.
Åh. Kärlek. Kärlek på hög nivå.
Nästa mål i livet borde för mig vara att lära mig det övernaturliga solot i "I get a kick out of you". Vissa solon förstår man ju hur det är uppbyggda om man tänker utifrån kvintcirkeln och subdominanter och annat teoretiskt musiktjafs. Men det där solot är något utöver det vanliga. Nej. Vet ni? Vet ni vad jag tror att han pysslar med den där Jamie? Han skiter i all gehör- och musiklära och kör enbart på känsla. Ungefär det jag gjorde till min första pianolektion i gymnasiet då min pianofröken slängde fram nio sidor noter skrivna av Sergej Rachmaninov. Då var det inte till att säga -
"Spela före du, så spelar jag efter, jag måste få höra först innan jag kan spela!" - vilket jag hade gjort med åtskilliga pianolärare innan Maud. Jag lurade dem att jag kunde noter. Jag spelade alltså helt på gehör.) Under tre år lärde mig Maud allt hon visste om Franz Schubert, Robert Schumann, Frédéric Chopin, Joseph Haydn och så Beethoven såklart. Ett och annat verk från Mozart behandlade vi också. Saken är den att jag misstänker att jag under dessa tre år lärde mig mycket, men att jag tappade en stor del av min gnista. Det blev helt enkelt för mycket teori. Idag kom den där gnistan tillbaka. Just precis nu. Det började rycka i fingrarna och jag började tänka ackord på tangentbordet. Jag vill börja spela piano igen. Lika mycket som jag gjorde förut, men skillnaden nu ska vara att jag inte behöver prestera, bara spela. Det vore väl gött?
"Good jazz is when the leader
jumps on the piano,
waves his arms, and yells.
Fine jazz is when a tenorman
lifts his foot in the air.
Great jazz is when he heaves
a piercing note
for 32 bars and collapses on
his hands and knees.
A pure genius of jazz is manifested
when he and the rest
of the orchestra runaround the room
while the rhythm
section grimaces and dances
around their instruments."
jumps on the piano,
waves his arms, and yells.
Fine jazz is when a tenorman
lifts his foot in the air.
Great jazz is when he heaves
a piercing note
for 32 bars and collapses on
his hands and knees.
A pure genius of jazz is manifested
when he and the rest
of the orchestra runaround the room
while the rhythm
section grimaces and dances
around their instruments."
- Charles Mingus
Nu ska jag gå och knacka på hos mig själv.
Kyrkan ikväll. Det blir mysigt.