När jag väntade barn var det bland annat detta jag drömde och längtade till: att ha ett minisällskap ute på gården. En liten dräng! Som hänger med var jag än går och upptäcker allt på nytt. Låter tempot skruvas ned och gör allt i en takt som passar honom. Det är så viktigt för mig. I går kväll kände jag mig dock som världens sämsta förälder. Efter att jag och Vidar haft världsfin kvällsstund ute på gården, tagit kvällsbadet och han somnat for jag ut och sprang med Jax. När jag kom in var planen en lång, skön dusch och sedan lägga mig tidigt för att läsa. Då vaknade Vidar. Hans plan var inte alls att sova utan ville vara uppe med oss. Hans rutiner i veckan har ju varit lite av och till då han haft feber och varit förkyld så i gårkväll var han uppe till 22.30... Helnöjd och glad! Han snodde halva min smoothie som jag gjort som efterspringnings-mål och härjade på i vanlig ordning. Jag älskar att vara med Vidar men i går kände jag att jag, efter en dryg vecka med kassa nätter på grund av sjukt barn, bara ville få vara ifred. Och det är okej att känna så!

Som tur är kommer nu Christoffer och Vidar att åka till Östersund och hälsa på syskon och gå på hundutställning och jag ska stanna hemma för att bland annat gå på personalfest i morgon. Det känns som att två dygn i ensamhet inte kunde komma lägligare än så här. I kväll ska jag renbädda och lägga mig och njuta av att sova en hel natt helt ostörd som när på kanske en jämthundsnos som buffar på mig. Ah, livet!