Vuxna människor har också varit sjutton år
Jag går över skolgården till bilparkeringen och ska åka hem. Passerar två ungdomar och hör delar av deras samtal.
Kille, 17-18: Men jag fattar inte. Jag har ju ringt, smsat och försökt att förklara, men hon svarar ju inte!
Tjej, 17-18: Vad har du skrivit då?
Kille: Jamen, förklarat och så. Hur jag känner. Försökt få henne att förstå.
Tjej: Har du försökt att sätta dig in i hennes perspektiv?
Kille: Alltså jag har ju sagt att hon ska säga hur hon känner. För jag har ju sagt hur jag känner. Men hon gör det ju inte. Hon är bara tyst.
När jag gick gymnasiet hade jag mycket huvudbry kring det här med kärlek. Hur ska det kännas, när ska det kännas, vad är det som ska kännas och när vet man, vad vet man och hur vet man. Och allt där i mellan. Musiken gav mig frid dessa stunder. Lyssnade på textrader som kändes som skrivna till mig (hej hej, tonårsegocentrism) och skapade en fristad mitt bland alla tonårskänslor. Vet inte hur många gånger jag varit "den där tysta tjejen" och det kan vara svårt att tro när jag älskar att prata annars - men när det handlar om saker som ska sägas som kan förändra allt blir det genast så mycket mer komplicerat. En låt jag lyssnade på väldigt ofta under min gymnasietid var "Fear no darkness, promised child" av Timo Räisänen och jag skulle vilja ge den som en present till alla tonåringar som går igenom det här med relationer för första gången. Lyssna särskilt på den episka avslutningen!
Like a candle in the night, that's how I found you.
That's how I know I will relent; shine our way through.
So hold my hand, I rest assured you won't fail me.
Calm my heart, be my guide right behind me.
That's how I know I will relent; shine our way through.
So hold my hand, I rest assured you won't fail me.
Calm my heart, be my guide right behind me.