För ganska precis ett år sedan satt jag i en kyrka för att medverka i en minnesstund för en av skolans elever som valde att avsluta sitt liv. Jag hann aldrig ha henne aldrig som elev men jag hade, och har fortfarande, hennes klass som mina underbara, fina elever och kände att jag ville gå för att visa dem mitt stöd. I kyrkan spelades det musik hon gillade och prästen pratade om livets förgänglighet. Under hösten fick eleverna uppdrag att skriva en debattartikel om valfritt ämne och en av eleverna, som har den bortgångna flickans namn intatuerat på armen, skrev en text som fick mig att gråta. Texten handlade om psykisk ohälsa bland unga och var skriven med en sådan briljans och smärta.

I dag hade vi lektion igen. Ett år senare. Plötsligt utbrister en av eleverna:

- Vad hemskt med den där fjortonåringen i Dorotea som har tagit sitt liv!

Jag visste ingenting och bad honom förklara mer och sedan pratade vi en stund om det i klassen. Det är ingen slump. Någonting måste ändras i samhället. Det kan inte få fortsätta så här. Vad är oddsen att två elever från samma kommun begår självmord under så kort tid? Jag är helt mållös och går och lägger mig med en klump i magen. Skänker också en varm tanke till flickans anhöriga.