I går hann jag aldrig skriva något. När jag kom hem åt jag middag på 5 minuter och sen kastade jag mig i bilen och körde till Åsele för det nästsista spårkurstillfället. När jag kom hem från kursen efter 21 kollade jag till hönorna och så ringde jag upp Jessica som ringt och vi pratade i drygt en timme så sen var jag så trött att jag inte orkade öppna datorn.

Imra är en duktig spårhund men jag har låtit henne gå alldeles för fort fram i träningen vilket straffat sig nu på slutet. Hon har alltid fina spårupptag, tar den första apporten och den första vinkeln kanonbra, men sedan stannar hon eller hittar på annat. Hon väntar in respons från mig och jag har tyvärr givit henne för mycket respons vilket gör att hon hela tiden väntar på den och inte arbetar självständigt nog. Jag har dessutom lagt för långa och för svåra spår som i sin tur gjort att hon tappar styrfart och inte tycker det är värt att jobba hela spåret.

Jag pratade om detta med instruktörerna i går och de sa en så bra grej "en bra hundförare kan alltid backa bandet och göra om och det är man ofta tvungen att göra". Så nu backar vi spårbandet och tränar mycket motivation i spåret. I går lade instruktörerna två sådana spår till Imra. I spårslutet hade de dessutom gömt sig. Imra fick alltså spåra två ganska färska spår och tog pinnarna fint (hon missade en pinne i varje spår, men det gör inget i detta fall) och hon spårade så marktätt och fint och blev världens gladaste hund då hon upptäckte människorna i spårslutet, haha! Imra älskar ju människor och bryr sig inte nämnvärt om leksaker och godis - att få pussa på en människa är det bästa hon vet.