Vet inte riktigt hur jag ska skriva detta utan att det ska låta som att det är det viktigaste i livet, för det är det inte. Det är bara något jag lägger ner så mycket tid och energi på och något jag vill utveckla. Äh, jag kör. I går tävlade jag och Imra i lydnad i Åsele. Resultatmässigt var det så himla dåligt. Jag vet inte vad det är som händer ibland när vi går in på tävlingsplanen. Det var någon som sa att det var så oförtjänta poäng eftersom personen vet hur mycket vi tränar och hur bra Imra kan gå på träning. Men träning är en sak, tävling en annan. Jag vet att jag ska fokusera på känslan och inte poängen och det brukar jag vara bra på. Men i går då hon fjantade på så otroligt mycket inne på plan och var okoncentrerad och så oförig som det bara går att vara ville jag bara ge upp denna jäkla sport helt. Det brukar ofta vara på marginalerna det faller inom lydnaden, men i går var det bannemej hela programmet som bara kajkade ihop helt. Hon gjorde en fin fjärrrdirigering dock, men det var det enda.

Jag har haft en fin känsla på de senaste träningspassen med henne och var väldigt peppad på tävlingen i går. Förmodligen känner hon av min nervositet och blir spänd och osäker vilket trasslar till det inne på planen då hon försöker spela någon form av pajas för att jag ska bli avslappnad och rolig igen (Imra, du är snäll du, men den metoden funkar inte så bra vet du). Jag måste jobba jättemycket med min mentala inställning och tycker att jag gjort det och att den blivit bättre, men i går kändes det som att allt jobb bara raserades när det gick så himla dåligt. Pratade med en tjej som tävlade i Lydnadsklass 3 med sin flatte och hon hade kört väldigt mycket uthållighetsträning med honom - alltså långa pass och belöning först i slutet. Hon tipsade mig om att testa det med Imra så nu ska vi köra två tävlingar till (hemma nästa helg) och därefter pausar vi lydnaden till nästa år så vi hinner testa det upplägget.

Förutom den här stora besvikelsen hade jag också anledning att vara stolt i går. Lille Major fick nämligen följa med på gårdagens tävling för miljöträning och inte kan man tro att den lilla parveln bara är strax fem månader. Han fick beröm av så många att han var så social och lugn. Att han dessutom inte skällde något och hade förmågan att coola ner än fast det var massa hundar runt om honom gjorde mig stolt. Han var så söt där han satt och tittade ut på lydnadsplanen på alla ekipage och vickade på huvudet och lystrade till alla kommandon ute på planen, haha. När det var dags för mig och Imra att tävla fick han vara i sin bur i bilen med luckan öppen och han låg där nöjt i buren och tuggade på ett litet ben.