Att berätta om det största i livet.
Nu tänker jag berätta om hur det var att berätta för våra familjer om att vi ska få en bebis och att de ska bli mor- och farföräldrar, morbröder, farbröder och faster.
Det var på Nationaldagen och våra familjer var samlade. Christoffer fyllde 30 i januari men då han tyckte januari var en tråkig firarmånad ville han istället ha kalaset i juni. Innan gästerna kom ville vi att familjerna skulle samlas en stund innan och vi satt i mamma och pappas uterum. Jag och Christoffer ställde oss upp och informerade alla om att de under dagen skulle få ett uppdrag var. Vi delade ut ett ihoprullat A4-papper till alla med deras namn på och sa att alla skulle öppna samtidigt.
- Vad har ni nu hittat på? frågade svärmor. Hehe.
Och när de öppnat sina hemliga papper med "uppdraget" utbröt skratt, tårar och tjoarop! Detta var faktiskt den första gången jag grät över det faktum att vi ska få ett barn (det har känts så overkligt hela tiden, men nu när vi berättade för familjen blev det hela mer verkligt) därav den skakiga, suddiga bilden.
Pappa var till och med tvungen att gå upp på ovanvåningen för att, citat: "grina av mig lite".
På papperet de fick stod det följande, tar Kristians papper som exempel:
Hej farbror Kristian! I januari ses vi, men först måste jag växa till mig i mammas mage. Var snäll och håll tummarna för mig att jag kommer ut som en frisk och glad bebis! Vi ses snart, hälsningar/XX och så var det en bild på en stork med en bebis också.
Det kändes så skönt att berätta för familjen och så himla kul att de blev så otroligt glada. Vi valde att berätta tidigt, i vecka 8, då vi kände att vi ville att de skulle veta om graviditeten ifall den inte skulle utvecklas som vi hoppas och då kunna ge oss det stöd vi skulle behöva. Jag minns de första veckorna då bara jag och Christoffer visste om det stora som pågick men som inte märktes. Mamma ville plantera frön i pallkragarna en kväll där i slutet av maj och jag var så TRÖTT. Kände bara att jag inte orkade, men jag pallrade mig ut och kämpade med de där fröna än fast det enda jag ville var att sova, haha. Kommer skriva ett eget inlägg om tröttheten jag kände i början av graviditeten. Känns så kul att kunna skriva öppet om detta nu och jag kommer fortsätta att dela med mig av tankarna och känslorna som varit och som komma skall.
Kommentarer
Sandra
Men åh, så fint! Sitter här med tårar i ögonen nu. Blev så rörd över din pappas citat och det fina meddelandet ni gav till alla. Vilken lycka!
Stort grattis till er och vilken kul idé med uppdragen! :-)