Omtänksamhet - en förutsättning för generationsboende.
Min sambo Christoffer är en av de mest omtänksamma människor jag känner. Och det är en himla tur ska ni veta. Hade han varit en person som bara tänkte utifrån sitt eget bästa och inte gillade att ta hänsyn hade det aldrig fungerat att bo som vi gör. För er som inte vet bor vi alltså på samma gård som mina föräldrar, i min farmor och farfars gamla hus. Jag är den fjärde generationen på gården och både jag och min pappa är uppväxta med att alltid ha en barnvakt och någon som fanns där för oss då våra föräldrar jobbade. Generationsboende är något som är på framväxt igen och det är roligt att se.
- Hur kan du bo granne med dina föräldrar? frågar en del människor med stor förundran i rösten.
- Hur kan du bo granne med människor du knappt känner? frågar jag då tillbaka.
Det är en trygghet för mig att veta att jag alltid har en mjölkliter ett hus bort, en tekopp om jag är ensam, någon som kan vattna blommorna och framförallt: några jag litar på till 100 % i huset bredvid. Det finns människor som har fantastiska grannar, men i städer - framförallt - är det mer regel än undantag att man knappt hälsar på sina grannar. Man vet inget om dem.
I torsdagskväll när pappa var på ett möte sa Christoffer:
- Nu ringer jag till Annica och bjuder över henne på fika så hon slipper sitta själv nu när Göran är borta!
Nu i kväll sitter han och pappa i uterummet och pratar. De är som vilka kompisar som helst. Det känns så otroligt fint och jag är evinnerligt tacksam över att vi har möjlighet att bo som vi gör och det fungerar så bra. Med största sannolikhet hade det inte fungerat i närheten så bra om inte Christoffer varit den omtänksamma personen han är. Han är som en vallhund: "alla ska med, var är hon? Hämta honom!" och så vidare. Samlaren. 
Vår gård!