Jag tänker så mycket på mormor de här vackra vårdagarna
Solen lyser på mitt fräkniga ansikte och jag tänker på mormors ansikte som den här tiden på året brukade vara vackert solbränt. Mormor hade älskat att sitta på trappan och låta solens strålar värma hennes ansikte. Här kommer en text till ett tal jag och min storebror Kristoffer höll på mormors begravning i november 2012. De kursiva raderna är mina och de raka raderna är brorsans.
Så minns vi mormor
Året är 1998. Påskriset med mammas urblekta fjädrar står på bordet i vardagsrummet. Vid bordet sitter Ludvig och sliter i ett garnnystan.
- Nej! Stopp! Säger mormor. Jag ska göra en kanintofs av den där!
Jag står iklädd svart kjol, farmors förkläde och mammas gula tjocktröja. Jag sätter mig på stolen bredvid mormor. Hon plockar upp en svart penna och ett rött läppstift ur sin sminkväska. När hon är färdig tar hon ett steg bak och begrundar sitt verk: jag förvandlades till en påskkärring på några sekunder – svarta prickar till fräknar, rödrosiga kinder och knallröda läppar. Ludvig blev en liten påskkanin med grå mjukisdress, specialsydd mössa med öron och en liten garnboll på rumpan. Mormor styrde upp hela påsken när Kristoffer fick diabetes. Sådan är hon, vår mormor. Hon tar tag i. Gör ordentligt. Med omsorg. Hon lämnar ingen ensam. Alla ska med och alla får plats.
Mormor är också en kvinna av tradition. Tradition var trygghet och tradition var att äta dina bondkakor. Näsåkershelgerna var också även dem knutna till en stark tradition.
_________________________________________________________________________________
Vi färdades i en av pappas Volvo-bilar till tonerna av "Ring så spelar" vi och ibland hade du lagat pölsa med stekt potatis lagom till när vi kom fram på lördag vid 11-tiden. Minns med fasa skolans pölsa, men din pölsa var i en klass för sig. Alltid var det någon uppgift som stod på helgens agenda. Skotta av taket eller plocka in vinbär. Arbetsuppgifterna utfördes, med din ständiga närvaro och uppsikt, och sedan kom söndagen. Man vaknade med ett ryck vid 08.00 till det omisskännliga ljudet av dina vita träskor som slog mot golvet och skåpluckor som öppnades och stängdes med en duns och till det radion i bakgrunden på anständigt hög volym...P4 Västernorrland så klart.
En eftermiddag i Fullsta, sensommaren 2010, var vi ute på en kantarellplockartur och med oss hade vi den blå korgen med kurbitsmålning som du köpt på någon lokal marknad. Regnet hängde i luften och du trampade över stock och sten med dina avklippta stövlar – jamen, det är ju praktiskt när man bara kan stoppa ner fötterna i dem! Lätt att ta på, lätt av ta av! Vi gick längs stigen och jag, som tenderar att tröttna fort om ingen svamp syns till, gick i egna tankar men så hörde jag dig bakom mig: Titta Carolina! viskade du andäktigt. Titta där, bakom gräset! Du plockade upp den största kantarell jag någonsin sett och dina ögon glittrade och jag tänkte: om du dör ikväll mormor, då dör du lycklig.
Ett annat Dalarnaminne vi minns med glädje är när jag och Carolina kom ner till stugan i Fullsta en augustivecka 2011. Vi hade under två veckors tid planerat menyn och nu skulle äntligen vår gourmetvecka gå av stapeln. Vi åt fantastiska middagar tillsammans och kvällen innan vi skulle åka hem till Umeå hade vi även moster Lillan till bords. Jag skulle vara viktig och fota middagen och lägga upp på Facebook och dividerade med er om jag skulle döpa bilden till "Den sista måltiden". Responsen som jag fick av mormor och Lillan var: Men gud så hemskt det lät Kristoffer, ni ska ju ut på vägarna imorgon...Din fina omtanke och att värna om alla människor värdesätter jag högt.
Du respekterade även andras tankar och åsikter och jag minns särskilt en gång då detta kom på prov. Det var tidigt 2000-tal och du hade valsat omkring i köket och håret var permanentat, du hade finskorna på dig och så frågade du: Vilka följer med till kyrkan ikväll? Du fick med oss alla men Kristoffer hade en invändning. Du kom nämligen ut från badrummet med en lite för färgstark ton på läppstiftet du omsorgsfullt målat dina läppar med.
– Men mormor, vad har du gjort? Utbrast Kristoffer med förfärad blick. Du kan ju inte gå så där till kyrkan! Den där tonen på läppstiftet passar dig inte! Inte för att vara dum men…..
– Tack för att du sa det, Kristoffer. Jag ska genast byta till en mer diskret färg.
Och så gick du till badrummet igen och kom ut som om inget hade hänt. Du tog aldrig illa upp. Du lyssnade på alla. Också du kunde säga saker du menade och var aldrig rädd att komma med en åsikt. En gång skulle jag på en viktig middag och du tittade uppfordrande på mig och sa: klä dig i höghalsat!
Även om du aldrig lämnade något åt slumpen, och städade på ett sjukligt pedantiskt sätt, kunde du ibland ta det lugnt och inta ett slags lugn som var beundransvärt. Jag minns särskilt sommaren 2005 då jag sommarjobbade i Näsåker. Det var en het julidag och luften stod stilla över Ådalsliden. Vi satt på din altan och du tittade på mig med ditt solbrända ansikte och sa: Idag lagar vi ingen mat, idag äter vi jordgubbar och mjölk till middag! Till efterrätt åt vi var sin bondkaka.
Sista tiden när du låg inlagd på onkologen i Umeå hälsade jag på dig efter jobbet och vi hade mycket fina stunder tillsammans. Jag fick oftast väcka dig och du vaknade upp med ett leende på läpparna; Men Kristoffer kommer du? Vad trevligt. Vi satt och pratade en stund om livet och du tyckte om att få se höstens färger genom ditt fönster. Du tyckte särskilt om en stor rönn som skiftade i orange och rött.
Julen 2002 fick jag ”Den svenska sångboken” av dig i julklapp. Ur den spelade jag idag, 10 år senare, på din begravning. Jag tror att du hörde tonerna. Jag hoppas det. Jag vet att du finns med oss precis just nu. Kanske knaprar du på en bondkaka? Det ska vi göra nu. Vi ska alltid minnas dig, mormor.
Ps: Om vi hittar en stor kantarell till sommaren lämnar vi den till dig. Kom och hämta den då.