Allt tinar fram, alla tinar upp.
Det bruna, torkade fjolårsgräset
gör ett tappert försök
att vaja i vinden men
en tunn hinna av fukt ligger
över stråna
trycker ner gräset, gör det orörligt
och på vägen kör bilarna
förbi och kastar upp brunt, geggigt vatten
på de vita conversen.
Träden står kala vid dikesgrenen och tallarna,
om de inte fälldes av stormen Hilde,
har tappat några av sina
grenar. Utspridda ligger de där
och skapar oordning.
Allt tinar fram,
alla tinar upp.
På affärernas golv ligger grus som dragits in av stressade fötter
och på bänken utanför
sitter en svettig farbror som
fortfarande går med den tjockaste vinterjackan på
trots veckor av plusgrader.
"Våren. Du är så himla ful" tänker jag.
Men så går jag ner på myren och plockar
in ris till påskriset och ser solen sjunka i väst och måla
himlen i rosa, turkosa och gula toner.
Jag ser påskliljorna kämpa sig upp ur landet,
jag ser majblommebarnen gå
omkring med sina knallgröna väskor,
jag ser två femtonåringar hålla handen
och stanna vid ett gatuhörn för att hångla
och så ser jag den: Våren. Vår kanske mest
ambivalenta men mest hoppfulla årstid.
Kommentarer
Frida
Gillar't!