Jag befinner mig i ett mellanrum. Med friskheten och vardagen bakom en dörr och instängd sitter jag med förkylningen som vägrar ge med sig. Nu har jag haft hosta i tre veckor. Ni vet, inte en sån där rethosta utan en hosta med slemklumpar och en hosta där man tappar rösten. En hosta där lungorna sprängs och man låter som en gammal tant som rökt i 60 år.

Det här är tredje dagen som jag är hemma sjuk. Jag hatar det. Hatar också att jag känner mig så värdelös som inte kan vara frisk och göra mitt jobb. Hatar att lida av duktighetskomplex. Kan ni känna igen er i det? Jag vet att jag inte är ensam om att må dåligt psykiskt för att jag mår dåligt fysiskt. Varför är det så? Varför har vi skapat ett samhälle där du får ångest för att du är hemma från jobbet i några dagar?

Igår grät jag tre gånger. Min ventil är att springa eller träna på annat valfritt sätt, det är min terapi. När jag springer tänker jag ut planer, strategier, lösningar på olika problem/spörsmål och när jag inte kan träna försvinner den här ventilen och det blir tätt i systemet. Christoffer är så fin och ringer mig flera gånger om dagen för att höra hur jag mår.

Jag dricker te, läser böcker och sover. Igår sov jag i sex timmar på dagen, fördelar på två "pass" och jag var ändå trött på kvällen. Ge med dig, sjukdom. Jag vill bli frisk och ha en vardag igen.

Samtidigt som jag skriver detta tänker jag på Kristian Gidlunds död. Jag följde hans blogg de sista månaderna han var vid liv. När jag tänker på honom känns detta inlägg som en världslig sak. I relation till Gidlunds obotliga cancer som ledde till döden vid 29 års ålder är mitt virus i kroppen en bagatell. Jag får så mycket tid tilll att tänka när jag är hemma och vinden viner runt husknuten. Var rädda om varandra, det är väl det jag tänkte säga från början.

Nu ska jag titta på Astrid Lindgren. Det hjälper alltid när jag känner mig låg.