Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Livet på landsbygden

2013-11-25 18:44:00 i Allmänt

Eftersom stormen raserade våra snöskärmar var vi tvungna att sätta upp dem igen under gårdagen och i en by är det man ur huse som gäller vid sådana här projekt. Eftersom det var så fint väder i går passade jag på att ta en bild på varje gård här uppe på backen i Dalasjö så nu ska jag berätta om vilka som bor här.
Här bor Håkan, Lovisa och lille Oskar. De köpte min farfars kusins hus när han gick bort och nu håller de på att bygga ut. Det kommer att bli jättefint. Oskar kallar mig fortfarande för IIIINAAAA.
I det gula huset bor mina föräldrar med hunden Imra, i det röda huset bredvid bor jag, Christoffer och Jax och i det lilla röda huset bodde min gammelfarmor Betty och gammelfarfar Karl för längesedan men nu står det tomt. Jag är alltså den fjärde generationen på gården. Bakom kan ni skymta ladugården, ni vet där jag gör mina fynd.
Här bor Gunder och Marianne och i det här huset har jag varit väldigt mycket som barn.
Här bor Karl-Johan och Kerstin. De flyttade hit när Kerstins pappa Viking blev gammal och de har gjort jättefint i huset. De har bland annat ett kök som gör mig grön av avund. Förresten: om nu undrar över det där "staketet" - det är alltså snöskärmar som hindrar att vägen yr igen av snön (eller ja, det gör den ibland ändå, men skärmarna minimerar i alla fall eländet).
Och när vi tittar ut ser vi sjön.
Axlarna sänks minst en decimeter när jag tänker på att jag bor här och hur glad jag är över valet att flytta hem till min barndomsby. Många funderar över hur det är att bo granne med sina föräldrar och jag måste säga att jag inte kan tänka mig några bättre grannar. De finns alltid till hands och vi delar på både roliga och mindre roliga sysslor. Vi kompletterar varandra bra och vi är noga med att ge varandra utrymme. Annars skulle det inte funka. Förr i tiden var det vanligare med generationsboende och med tanke på all den stress samhället kretsar kring idag tror jag verkligen på fördelen med att hjälpas åt så mycket man kan om man har den möjligheten.
 
 
 
 
 
 
 

Skriv en kommentar