Det som vidrörts gång på gång och ändå står kvar.
Som ni märkt vid det här laget ÄLSKAR jag äldre byggnader och tar varje tillfälle i akt att gå in och titta på hur det var FÖRR I TIDEN (som jag också fascineras av). Förundras över hur dödstyst det är. Ingen dator som surrar, ingen tv på låg volym, inget kylskåp som durrar i något hörn. Det här är gammelgården i By, i närheten av vår sommarstuga.
Tycker att sådana här sängar ser så gemytliga ut - men korta! Tydligen halvsatt de upp när de sov för att inte låta "kroppsvätskorna blandas" - enligt guiden, min stuggranne Björkman.
Ylledukar på bordet och vackra keramikvaser.
Rossberga är en by där det jämt regnar när man kör förbi (eller inte i nu i sommar, då var det sol mest hela tiden, men förr - när jag och mina syskon var små kunde det komma regnskurar som varade bara någon minut när vi passerade Rossberga. Skrev en dikt en gång som heter "I Rossberga regnar det jämt". Den är sorglig och handlar om förut. Läs den om ni vill.
Alla gamla föremål som berättar om en historia vi vet så lite om.
Stora salen.
Sedan fick ju jag, Nicke Nyfiken, för mig att smita upp för den smala, branta trappan för att undersöka vad som fanns på ovanvåningen och väl uppe blev jag så rädd för detta att jag slog huvudet i en stolpe (så går det när man låter nyfikenheten ta överhand!) - titta på detta! Är det en skräckfilm eller? Där står alltså en docka iklädd By hembygdsdräkt (en likadan som mamma har) omringad av svarta rockar och hattar som hänger på krokarna. Åh. Hjälp. Kom dock snabbt över detta när jag kom ut igen.
Så här ser det ut utanför med Bysjön blank bakom björkarna. Turista i Dalarna nästa sommar vetja, och så kommer ni förbi stugan så kan jag bjuda på en och annan lokal anekdot och en kaffekopp eller två!