Bob-körkortet.
Snön föll utanför fönstret. Min storebror Kristoffer tittade nöjt ut på lägdan som täcktes av den vita pudersnön.
- Snart är det dags för dig att ta bob-körkortet!
Jag var 10 år och ville göra allt som han gjorde. Hoppa så där coolt med boben, våga tolka och kasta mig nedför branta stup i hög fart. Bob-körkortet var något som inte kunde påskyndas. Jag var, enligt min ordentlige broder, nu vid 10 års ålder tillräckligt mogen för att genomgå de utförliga testerna för att få chansen att hålla det mycket eftersträvansvärda bob-körkortet i min lilla barnhand.
Då var det dags. Kristoffer hade noggrant förklarat proceduren för mig. Testet var uppdelat i fyra delar och den första delen gick ut på att köra genom en bana som Kristoffer snitslat upp i Pepitos sommarhage. Det gick förhållandevis smärtfritt. Del två gick ut på att tolka i en viss hastighet och det gick inte bara att sitta och åka, utan man var tvungen att även stajla så mycket det bara gick, ty en viss "stajlar-poäng" var en av grundbultarna till att få godkänt på deltestet. Själva "stajlandet" kunde till exempel vara att åka bak-och-fram, bara hålla sig fast med benen, åka på ena sidan av boben och så vidare - enbart fantasin satte gränserna!
Del tre och fyra var de delar jag kände mest skräck inför. Del tre gick ut på att hoppa i ett hopp Kristoffer byggt i den så kallade "Tomas-backen" (Ni Dalasjö-bor känner till denna backe) och när det är vårvinter blir snön hårt packad och risken att komma upp i en för hög fart för en 10-åring är överhängande stor. Skräcken inför att krascha var överväldigande - men viljan att få ta det prestigefulla bob-körkortet var högre. Jag satsade allt. Mina kinder var röda av ansträngningen av att dra boben uppför backen. Vid hoppet stod Kristoffer och plattade till det med spaden för att vinkeln till hoppet skulle bli perfekt. Han ropade åt mig att åka. Jag satte mig på boben och styrde mot hoppet - det ilade i magen och nervositeten kändes som en svart klump i magen, men jag hoppade. Jag hoppade och landade. Lyckan var total. Lyckan var dock kortvarig för Kristoffer tog tag i snöret till boben och började dra den tillbaka till gården. Till mardrömmen. Till del fyra. Till STUPET.
Stupet var le grande finale i deltesterna till bob-körkortet. "Stupet" gick ut på att åka på boben nedför en extremt brant backe och zick-zacka mellan några smala björkar som stod tätt mellan varandra. Några små risbuskar fann också där liksom för att krydda det extra med risken att skrapa ansiktet på grenarna när man svoschade förbi. Klarade man inte stupet fick man inget bob-körkort. Så var det bara. Jag gav Kristoffer en blick och hans blick tillbaka gav inte vika. Jag var tvungen att genomföra delprov fyra, mardrömmen "Stupet". Jag hade, till min stora fasa, kommit till the point of no return.
Mina små fingrar var stela av köld, vantarna hade jag tagit av mig för att få bättre grepp om ratten till boben. Lite snö hade åkt in genom min overall och håret klibbade fast i pannan. Jag såg, vid 10-års ålder ,livet passera revy. Nere vid Stupets slut stod Kristoffer. Han vek inte undan. Hade jag påbörjat något skulle jag slutföra det. Så var det med det. Inget tjafs. Inga undantag. Jag försökte överblicka den smartaste "banan" genom de smala björkarna och den risiga slyn som skulle rispa mina kinder. Sedan åkte jag. Jag gjorde det bara.
- Grattis syrran! Nu har du klarat Bob-körkortet!
Min storebrors ord nådde mina öron. Jag satt kvar på boben, fortfarande med ratten i ett krampaktigt grepp. Hade jag verkligen klarat det?! Mina skrattgropar gjorde sig synliga och blodet återgick till att pumpa runt i kroppen. Bob-körkortet var ej längre utom räckhåll, inte något ouppnåeligt som bara de äldre barnen kan ta. Tack Kristoffer för att du lärde mig åka bob som en stjärna. Än idag sitter faktiskt några trix kvar. "Stupet" ger jag mig dock inte på igen..
Kommentarer
LGWL
Att vi aldrig ifrågasatte Kristoffers oförklarliga ensamrätt att få dela ut körkort till höger och vänster!?
Hihi, vilken rolig läsning! Men det lät livsfarligt egentligen!