Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Social fobi - men bara vissa dagar

2012-09-22 18:09:00 i Allmänt

Idag hade jag och Johannes planerat att åka in till Vilhelmina för att köpa en blombräda med tillhörande konsoller. Efter sovmorgon, seg frukost, springtur och dusch var klockan cirka 12.00. Jag började komma med undanflykter till att inte åka upp, ville vara ute i solen och inte "slänga bort en timme på ärenden". Det börjar bli så mer och mer. Jag vet inte om jag börjat utveckla någon slags social fobi - detta trots att jag älskar att umgås med folk, men det måste vara på mina villkor. I mitt jobb träffar jag människor nästan åtta timmar per dag, plus lunchtimmen, och när jag kommer hem på fredagen vill jag bara ha tystnad. Jag vill komprimera alla ärenden till veckan så jag kan såsa runt hemma på helgen och vara MED MIG SJÄLV, I TYSTNAD, PÅ MINA VILLKOR. Ofta får jag såklart behovet att umgås med familj och vänner och då styr jag upp det och nekar aldrig vänner att komma och hälsa på.
 
Men det finns ett socialt möte jag har svårt för: Ni vet när man tvingat sig in i en stad/samhälle för att "uträtta ärenden" och stöter ihop med kompisens dryga ex, gamla tanter som går för sakta med vagnen i affären, barn som gallskriker och drar i leksaker de vill ha, någon som bara gnäller över allt och mitt värsta: tjejen/killen man är bekant med sedan 10 år tillbaka som kommer och säger: Men heeeeej! Vad kul att se dig! Vad gör du nu för tiden? Hur mår du? Vi borde seeeees!"
 
Ses man sen? Nej. Jag kallar den typen av människa: "Tommaord-människan". De dyker bara upp under de dagar man vill göra sina ärenden så fort som möjligt, har mössan långt neddragen i hopp om att bli mer anonym och i ett tafatt försök att dölja det stingsliga ansiktsuttrycket man får i mötet med ovan nämnda typer.
 
Förresten var affären stängd när vi skulle köpa den där himla blombrädan.

Kommentarer

P:et
Mindre kul inlägg, men jag känner igen mig otroligt mycket på den "fronten". Jag brukar kalla denna typ av människor för "SSP" (sad, sad, man).
Tragiskt.

Det påminner mig om när jag brukar lämna din karls hushåll för sista bussen hem på kvällarna, då en gammal klasskompis (tyvärr) jobbar sina kvällsskift med att städa på sjukhuset. Hon ska absolut prata med mig, hur ointresserad jag än utger mig för att vara - och det vill säga inte lite. När jag verkligen vill visa mig ointresserad eller rent utav oartig, då gör jag det. Den sociala koden läser inte hon och hon har förstört många av mina vackra resor hem genom höst och vinternätter med Umeås infrastruktur. Du vet när man vill sjunka ner i sätet och lyssna på sin favorit musik som man valt att tema lägga för veckan.

Svar: Ja, jag vet exakt vad du menar! Man liksom ser fram emot en bussresa/åktur för sig själv, men väl utvald musik i lurarna och så kommer de fram: människorna man trodde man glömt, eller som man vill glömma. Så vill de prata, men man vill inte och försöker artigt proklamera det faktumet och så FATTAR de INTE. Åh.
Carolina Lidström
P:et
Absolut!

Denna person är dessutom ett extrem fall som knappt griper att jag inte kan prata med henne, samtidigt som att telefonen ringer..

Det blir promenader resten av livet.

Skriv en kommentar