Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Och sen då? - Några tankar om inredning

2012-09-11 17:56:00 i Allmänt

Mitt inredningsflöde är uppdelat i följande delar:
 
1. Först får jag en idé, en vision hur jag ska göra. Bilden är klar och mycket tydlig. Detaljer, färger och stämningar, till och med exakt var en lampa ska placeras har jag helt färdigpaketerat i huvudet.
 
2. Sedan börjar uppstarten. Här vill jag att det ska gå fort. Jag vill veta exakt var jag har alla sakerna innan jag kör igång och jag får kliande eksem av expediter som hakar upp sig på milimeter i skruvlängd. MEN GE MIG BARA EN SKRUV så jag kan åka hem och BÖRJA! Unden den här fasen är jag lite stingslig och vill bara komma igång så fort som möjligt.
 
3. Och nu, kära vänner, nu är vi igång. Jag går helt upp i mitt projekt och kan stå nere i källaren och måla det sista tredje varvet på någon pryl kl. 22.30 bara för att det vara torrt till nästa dag så jag då kan fortsätta till nästa steg i processen. Jag vill ofta ha total tystnad omkring mig för att kunna försjunka djupt i mätandet, byggandet, målandet. Visionen ser jag framför mig, målet är nära.
 
4. Slutfasen börjar någonstans vid hoppande fötter och klappande händer och "iiiihhhh". För så blir jag. Euforisk. Ni skulle se mig.- iklädd nedfläckade målarbyxor, en "Södra Lappland"-tshirt, det sågspånstoviga håret i en knut och färgfläckar på händer och armar står jag och hoppar lyckligt vid mitt verk, nöjd över slutprodukten. Oftast. Blir det inte bra gör jag om. Men oftast blir det bra från början, troligtvis på grund av min minituösa inspirations/planerings/tankesmedja-fas som kan pågå i allt i från några år till några veckor.
 
5. Slutfasen innehåller dock något mer. Något som inte går att ta på, som färgfläckar och skruvar. Ett vemod. Ett "nuärdetöver"/"vadhänderhärnäst"-töcken omsluter min själ och när jag går in i det aktuella rummet känner jag mig såklart glad och nöjd, men också vemodig över att det är slut. Allt är redan gjort. Visst, jag kan göra om, göra nytt igen, men det blir inte samma sak. Hela processen är redan avklarad.
 
Slutfasvemodet. Jag befinner mig där nu. Men snart ska jag bygga en hylla så snart kör vi igång från ruta ett igen!
 
Känner ni igen er?
 
Här sitter jag och min käre vapendragare pappa och drar mattspik ur vardagsrumsgolvet - ett arbete som tog ex antal timmar och som placeras in i fas nummer 3. Bild från i våras. Bilder på slutresultatet finns att skåda under kategorin: huset.
 
 
 
 

Kommentarer

Ida
Känner så igen mig, och tänker på Mamma Mu bygger koja. Där är det precis så, vad ska man göra när kojan är klar liksom? :)
Svar: Ja, precis! Vad händer när man är färdig? :)
Carolina Lidström
Idamari
Jag har precis sett klart flera säsonger av en serie nu. Och brukar få samma känsla när en bok är utläst. Lite vemodigt.
Svar: Ja, vemodigt är det rätta ordet! Lite som att göra slut eller så. Imorgon ses vi, jag längtar!
Carolina Lidström

Skriv en kommentar