Det finns inget som stör mig så mycket som när jag samtalar med en person och ställer en fråga av rent intresse för personen och dennes förehavanden och personen i fråga inte väljer att svara på min fråga. Om det är medvetet eller omedvetet det vet jag inte - men det är lika irriterande varje gång. Jag tycker så mycket om att träffa nya människor och lära känna dem och då faller det sig ju rätt naturligt att ställa frågor.

 

Idag åt jag till exempel lunch i Saxnäs skolas matsal och till bordsgranne fick jag en fotograf som var på orten för att fotografera för läsårets upplaga av skolkatalog. Som fotointresserad gick jag såklart igång och frågade henne en massa saker om iso-inställningar, vitbalans och skärpedjup och just det svarade hon glatt på. Hon berättade även vidare om jobbet som fotograf och sa att hon jobbar natt och dag under tre månader. Vad gör du de andra 9 månaderna då? frågade jag intresserat då (en naturlig fråga i sitt sammanhang). Då valde hon att mumla om gamla trähus, barn, utbildningar som inte går att läsa på distans men jag fick inte svar på min fråga. Åh. Jag frågade om hennes barn, om utbildningar hon ville gå och jobb hon haft och allt möjligt för att liksom "skicka in henne" på rätt spår igen - på mitt ursprungliga frågespår, men icket. Hon fortsatte slingra sig som en orm. Jag är säker på att hon sysslar med någon sorts illegal verksamhet de övriga 9 månaderna..

 

Det kanske är så att min fråga&svar-hybris är en arbetsskada, en kvarleva från en traumatisk dag när jag genomgick en hel sommardag med ovanstående problematik med en person jag bara ville lära känna eller så är det det faktum att kvinnan idag gick omkring och drog på ännu en av mina värsta egenskaper: jag-syndromet. Hon pratade bara om sig själv. Det är så fruktansvärt ickecharmerande att jag nästan vill gå och hänga mig själv. Blir man inte less på sin egen person?

 

Dessutom hade hon en knarrande, gäll röst som skulle må bra av ett möte med en talpedagog.

 

God kväll. / Gnällspiken