Det är den 4 november. Det faller små, tveksamma flingor utanför fönstret. Några fåglar sitter på mitt egenbyggda fågelbord och tittar sig vilset omkring med ryckiga rörelser. Jag har glömt att fylla på fågelmat. Har inte haft en tanke på det. Imra ligger på mattan och tuggar på ett ben hon fått som substitut till att våra tankar är på helt andra håll än hos henne. Då och då tittar hon på mig med en frågande, sorgsen blick. Det är klart att hon också vet. Hundar känner sånt. Det är knäpp tyst här inne. Bara klockan slår. Ett svagt tickande som ett tecken på att tiden ändå går.

 

Mamma ringde klockan 09.00. Jag visste direkt. Mormor somnade in imorse.