Ikväll har Emily och Nikki varit på besök och det var lika mysigt som vanligt. Efter de åkt fick jag ett av mina berömda arbetsryck. Ett arbetsryck i Carolina-stil innebär att man (förutom att vara på jobbet från 07.30 till 17.00) gräver jord, planterar växter och tar en runda i lagårn och fyndar en trälåda och en trasmatta som ska sprida sommarstämning i sovrummet. Efter det vattnar jag det jag planterat vilket innebär att jag går runt hela min gård kånkandes på en vattenkanna och helt plötsligt ser jag en gammal vägkvist ligga invid husväggen varpå jag vandrar iväg med den till komposten. Väl vid komposten kom jag på att jag ska täcka mina planteringar med fiberduk så jag går i lagårn igen och glömmer bort varför jag gick dit och börjar istället mäta virket jag ska bygga blomlådor av. Då kommer jag att tänka på att jag kanske borde ta ner fågelmataren vid vedboden så ingen svala eller så får för sig att bygga på där. När jag så ser fiberduken kommer jag på mitt egentliga syfte med lagårdsbesöket och fortsätter med det och sedan går jag in igen, ner till tvättstugan med trasmattan och så råkar jag - som av en händelse - få syn på några grejer som väntar på ommålning och när jag tar penseln i min hand kommer jag på mig själv och tänker: nej, det där får allt vänta och nu sitter jag alltså här och dricker te och myser på den mycket tillfredsställande känslan av produktivitet.

Ps: Som sällskap till tedrickandet har jag en liten ritning på en pergola som jag ska bygga. Till faktum hör dock att mina ritkunskaper ungefär sträcker sig till en streckgubbe med sned mun varpå jag starkt funderar på att överlåta ritningsuppdraget till Johannes. Fast jag har en mycket klar vision om hur jag vill att det ska se ut i alla fall! På visioner tar man sig långt. Visioner och arbetsryck är dessutom en väldigt gynnsam kombination.