Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Blåsans lidande i mitt multitaskande.

2012-01-09 19:05:08 i Allmänt


När jag kommer hem efter en arbetsdag är jag ofta kissnödig. Jag äter middag, går en promenad, pysslar med något projekt, spelar.. UTAN att kissa. Flertalet tillfällen att lätta på trycket dyker såklart upp och vad gör jag? Jag gör en Alfons: "Jag ska bara" plantera om en blomma, sätta upp en tavla, jobba lite, läsa en bok, sätta igång en tvättmaskin, ringa en kompis. Ja ni ser. Vad tror ni min blåsa befinner sig i för läge just nu? Just det: "jag ska bara blogga lite först".

Seriöst. Jag måste skärpa mig. Det är bara så kul att komma hem. Det finns så mycket jag vill göra. På jobbet är det likadant. Att kissa är ju så tråkigt.

Jag skyller allt detta på min storebror. Här är ett exempel på en dag ur vår barndom.

Solen skiner. Det är behagligt väder och farmor hänger tvätt på torklinan och småskrattar när vi springer förbi på gräsmattan. Vi är uppspelta. Vi har nämligen hittat den skattkarta vi gjorde förra sommaren. Skatten vi hade grävt ner i jorden var kanske något gammalt mynt vi fått från pappa. Just det minns jag inte riktigt. Vi börjar leta vid skotergaragets ena vägg. Gräset står högt och Kristoffer kämpar med att gräva. Hans röda manchesterkeps har åkt på sniskan och några svettpärlor rinner nedför hans sommarfräkniga ansikte. Jag, som kanske är 4-5 år, - och upplever frustrationen och tålamodsbristen som ni vet att ett barn kan ha - står och stampar.
- Hittar du inte skatten? Men gräv då. Jag orkar inte stå här mer!
Kristoffer tittar på mig. Besviket. Han fortsätter gräva. Jag fortsätter gnälla.
- Jag är kissnödig! Skynda dig!
Då säger han det. Orden, meningen som etsat sig fast i minnesbanken.
- Men du kan hålla dig!

Och det har jag gjort sedan dess. Jag blev en expert på att hålla mig. Bäst i världen. Så sitter jag här. 20 år senare med Åbergs fördömda "Jag ska bara" och Kristoffers "Men du kan hålla dig!" ringandes i öronen. Fortfarande kissnödig.

Ps: Vi hittade aldrig skatten.

Skriv en kommentar