Och när vintern utanför skapar rimfrost på rutan är allt jag känner exponerat
det är uttalat och utspelat så omvänt och lustigt och kanske det också är
besynnerligt, ibland är det långt till insikten men i antal ord mätt är
det så världsfenomenalt mycket det innebär, det känns som
att jag skriver brev till mig själv som för att påminna mig
om vad som händer nu är det, det händer precis nu
och jag måste erinra mig själv: rimfrost kan svika
och då kan jag inte längre titta på mönstret
som bildas på rutan inte på de små små
stjärnorna av is men jag vill tänka på
dig som är ömhet i närhet och nära,
nära känna frosten på rutan mot
fingertopparna reaktion: att
huden reagerar kroppen
reagerar på att jag
äntligen reagerat
på att
vi känner precis samma sak