Det finns många platser mitt hjärta klappar extra hårt för. Bibliotek är en sådan plats. Det spelar ingen roll om det är Stadsbiblioteket i Umeå, Avestas bibliotek eller biblioteket hemma i Vilhelmina vilket jag länsat flertalet gånger. För mig är bibliotek en skattkammare av ord. Av ännu ej lästa ord. Jag ska berätta hur allt började.

Min mamma och pappa läser jämt. Jag har aldrig varit hemma utan att det legat böcker här och var, till hälften påbörjade - för det läser 83291 böcker samtidigt (en ovana jag ärvt). Mamma går till och med en bokcirkel där hon diskuterar litterära och nutida frågor med likasinnade. När jag och mina bröder fick följa med till biblioteket var det stor fest. Jag lånade så många nya ord i tryckt form jag orkade bära. När pappa var klar med sin lånehög hjälpte han mig att hitta böcker - det var faktiskt han som introducerade Johanna Nilsson för mig!

Det bästa var nästan när mamma och pappa ensamma lånade böcker till oss och kom hem med varsin påse böcker som en överraskning!

Känslan av att kliva in i nya bibliotek är berusande. Det kan ju tyckas lite märkligt då livet enligt många erbjuder så mycket mer än dammiga böcker, strama bibliotikarier och tryckt "härskadetvaratystingaljudfårhuvudtagetförekomma"-stämning. För mig är dock denna stämning något man bara möter på bibliotek och därmed blir den lite hemlig och förväntansfull. Man kan ju faktiskt hitta boken man letat i två år eller läsa någon mening man trodde var omöjlig att skriva. Det är som att gå på skattjakt!

Jag minns sommarloven i stugan i Dalarna när vi åkte in till Avesta för att låna obskyrt många böcker (som sedan mormor fick lämna igen för att vi inte hann). När vi släpat hem böckerna radade jag upp dem på bordet för överblicka och välja vilken av dem jag först skulle läsa. Sedan klättrade jag upp på sovloftet, läste, åt persikor och lyssnade på regnet som smattrade på stugtaket.

Min vän Jessica hatar att låna böcker på bibliotek. Jag tror aldrig hon lånade en enda bok på UB medan vi pluggade tillsammans utan hon köpte all litteratur. Anledningen? Hon tycker att låneböcker luktar konstigt. Jag tycker att de luktar spännande. Det är lite som en klänning man hittar på någon undangömd Second hand-butik - man blir nyfiken på historien bakom. Det är häftigt att märka att någon som läst boken innan mig har strukit under precis den mening jag fastnade för och när hundöronen på sidorna nästan nötts av - då vet man att det är en bra bok som är värd att läsas.