Jag har funderat på en sak.

Genom mina snart fyra och ett halvt år inom universitetets murar har jag aldrig beträtt ett så bebistätt hus som Lärarhuset. Vad beror det på? Jag har några teorier.

Min karriär som student tog sin början i Humanisthusets korridorer där jag tillsammans med diverse inmurade tomtar och kaffesörplande litteraturnördar läste det första svenskablocket. Därefter gick mina akademiska vägar till Samhällsvetarhuset där jag - medan jag försökte se upp för juristbratsen som snicksnackar sig fram genom seminarierna - läste mina första poäng inom det allmänobligatoriska lärarblocket (ck, auo m.m.). Vidare gick jag mot de resterande av mina poäng i svenskämnet, även dessa plockades i Humanisthuset medan jag alltmer gick livet som ingrodd humanisttomte till mötes (även om jag kanske aldrig planerade det eller framförallt: erkände det). Tro mig: 120 hp svenska sätter sina spår. Idag brann jag till exempel av på en stackars VK-journalist; syftningsfel hör liksom inte hemma inom lokalpressen. När jag läst nog om kongruensböjningar och litteratursociologiska perspektiv kände jag att det var dags att återgå till det allmänna blocket vilket jag till mestadels avverkade i samhällsvetarhuset, naturvetarhuset och MÅ GUD VARA MED OSS: MIT-HUSET.

Samhällsvetarhuset har jag redan varit inne på. Naturvetarhuset tycker jag om då många studentvänner håller till där vilket gör att det alldeles i krokarna alltid finns en soffa att slå sig ner i, ett snack att snacka och en kaffekopp att lukta på. Dessutom är det nära till Akademibokhandeln ifall man måste köpa en ny blyertspenna stift 0,7 (EXTREMT viktigt!) av trötta mannen i kassan.

Men MIT-huset. Vad hände? Jag summerar: Lukten är outhärdlig, studiemiljön är fullkomligt oinspirerande, jag känner kanske bara någon och om det finns nördar i Hum-huset är de riktigt inkörda MIT-studenterna något jag inte ens vet hur jag ska betitla. Om man ska värma sin matlåda i microrummet, ensam och pratsugen, får man helt enkelt inse att ingen vill prata med en. Alla är upptagna med logaritmer, periodiska funktioner och koordinatsystem. Ingen ser mig. Alla pluggar. FOKUSERAT. Och alltid. Jag överdriver inte när jag säger att jag gör allt för att undvika MIT-husets kärna: Caféterian. Mer behövs inte.

När jag nu läser mina allra sista terminer vid universitetet passar det så bra att det är Lärarhuset som äntligen har bemödat sig ställa upp som härbärge till mig i jakten på mitt akademiska yrke. Lärarhuset har allt. En Ljusgård där Kultur på Campus ofta ordnar konserter, utställningar, modevisningar. En flygel man kan spela på ifall man får lust, en stor trappa ned till "scenen" där man kan ligga och vila, plugga eller jamma med en gitarr och några vänner. Världens bästa bord som man kan göra om till långbord när man ska äta. Bra atmosfär helt enkelt. Om lärarhuset var en man hade jag friat för länge sen. Och nu kommer vi till det som detta inlägg EGENTLIGEN skulle handla om: lärarbebisar.

Under alla dessa år vid Umeå Universitet har jag som tidigare nämnts inte varit i ett universiteteshus innehållandes så många små, små människor som tillbringar en del av sin första tid bland lärare. Jag funderar lite. Är lärare mer kärleksfulla än andra studentgrupper? Är MIT-husets mattefokus ett alltför hårt klimat för de stackars spädbarnen? Är Samhällsvetarhusets stadsplanerare och ekonomer för inriktade på karriär för att ens ägna en tanke på fortplantning? Fastnade Humaniststudenterna med halva hjärnan i en bok så de aldrig lyssnade ordentligt när biologilärarna (forcerat, naturligtvis) gick igenom delen med blommor och bin?

Eller är det bara så enkelt att lärarstudenter i större grad än andra studentgrupper ägnar sig åt sånt som Bamse och Nallemaja gör när de kramas "extra länge"?

Funderationerna fortsätter. Alla teorier är välkomna.