I år lurade ingen mig. Lite tråkigt tycker jag. Å andra sidan fick jag lurerier så det blev över i april 2001.

Jag var 14 år och och hade påsklov. Min kompis Malin från Dalarna var och hälsade på mig och vi kom in i huset för att äta frukost. Då berättade mamma att de ringt från ridklubben och sagt att de varit tvungna att flytta fram kommunmästerskapet i dressyr till dagen till ära. Jag fick panik. Jag hade ju inte pluggat in programmet jag skulle rida ordentligt nog. Pepitos man var inte flätad. Ingen utrustning var putsad. Transporten var inte packad. Hur skulle jag ordna allt på bara några timmar? Jag kastade mig upp och jag minns hur jag sprang ut i pannrummet för att ta på mig stallkläderna. Då - då säger mamma, den djävulen,: "April, april!".

Jag minns hur jag skrattade och nästan grät på samma gång. Mamma vet hur mycket jag HATAR oförberedda prestationsmoment så det var lite elakt av henne att driva med mig på det sättet, samtidigt som jag skrattar åt det i efterhand. Hon lyckades ju verkligen lura mig!


Jag saknar verkligen det här (minus nervositeten). Pepito var så snygg. Hade jag varit en hästflicka hade jag lätt raggat upp honom.