Och långsamt går vi iväg.
Diktseminariet idag gick bra. Jag fick rätt bra kritik av både Solja Krapu och klassen. Det känns mycket förmånligt att få textkritik av en av Sveriges främsta estradpoeter och jag suger in allt jag hör. Jag hade övat på framförandet igårkväll. Övade och ändrade, övade och grävde. Just nu känns det som att jag vill ta en liten paus från orden. Inte göra slut med dem. Men pausa dem. Gömma undan den i ett dammigt skåp där de kan ligga och vila. Jag behöver vila.
Fulskrivningsseminariet gick sådär. Jag hade skrivit om en mycket grov misshandel som slutar med att offret blir levande begravd. De flesta tyckte att texten var bra (med ett fult och hemskt innehåll, vilket ju var tanken med uppgiften), men en av gruppmedlemmarna tyckte att den var "beige" och att den handlade om något som hon kunde se i vilket avsnitt som helst av valfri kriminalserie. De andra höll dock inte med och sa att jag lyckats beröra dem och att jag med min text gjort att de kände sig olustiga. Det var ju själva tanken. Av Elisabeth (läraren) fick jag stort beröm för mina metaforer och det kändes fint. Metaforer är något jag kan handskas med på ett rätt bra sätt. Det tackar jag mina förvirrade stunder för. Dock kanske jag måste tänka på min samtid mer då jag skriver, kanske skapa ytterligare mer än knäckta revben, stålhättekängor rakt i skrevet, köttiga ansiktssår, spadar som gräver i jorden och om kroppar som täcks över av markens fuktiga beståndsdelar. Vad vet jag? Jag tyckte det var grovt nog, men samtidigt förstår jag kritiken jag fick - vi matas hela tiden med dessa händelser dagligen i både litteratur och på tv och hela tiden måste vi ha mer. Vi vänjer oss. Jag accepterar det, men jag tycker samtidigt att det är synd. Var ska det sluta liksom?
Nu ska jag äta Patriks köttfärslimpa och sen ska jag ut på galej med Emma och några fler tjejer. Det var länge sen jag gick ut med Emma, det ska bli kul! Jag lovar att jag inte ska formulera minsta lilla text i huvudet. Inte alls.
Fulskrivningsseminariet gick sådär. Jag hade skrivit om en mycket grov misshandel som slutar med att offret blir levande begravd. De flesta tyckte att texten var bra (med ett fult och hemskt innehåll, vilket ju var tanken med uppgiften), men en av gruppmedlemmarna tyckte att den var "beige" och att den handlade om något som hon kunde se i vilket avsnitt som helst av valfri kriminalserie. De andra höll dock inte med och sa att jag lyckats beröra dem och att jag med min text gjort att de kände sig olustiga. Det var ju själva tanken. Av Elisabeth (läraren) fick jag stort beröm för mina metaforer och det kändes fint. Metaforer är något jag kan handskas med på ett rätt bra sätt. Det tackar jag mina förvirrade stunder för. Dock kanske jag måste tänka på min samtid mer då jag skriver, kanske skapa ytterligare mer än knäckta revben, stålhättekängor rakt i skrevet, köttiga ansiktssår, spadar som gräver i jorden och om kroppar som täcks över av markens fuktiga beståndsdelar. Vad vet jag? Jag tyckte det var grovt nog, men samtidigt förstår jag kritiken jag fick - vi matas hela tiden med dessa händelser dagligen i både litteratur och på tv och hela tiden måste vi ha mer. Vi vänjer oss. Jag accepterar det, men jag tycker samtidigt att det är synd. Var ska det sluta liksom?
Nu ska jag äta Patriks köttfärslimpa och sen ska jag ut på galej med Emma och några fler tjejer. Det var länge sen jag gick ut med Emma, det ska bli kul! Jag lovar att jag inte ska formulera minsta lilla text i huvudet. Inte alls.
Kommentarer
Anna
Åh, jag grämmer mig lite över att jag inte kunde vara kvar på diktseminariet. Jag önskar jag hade fått höra din dikt också, det hade varit intressant. Hur var det, hur gick det till och hur fick ni responsen? Jag gillade din dikt på papperet så den kan bara ha blivit bättre muntligt. Vi ses i januari om inte innan dess! Stor kram och tack för ihelgen