Recension Maia Hirasawa.
Maia Hirasawa. In kommer hon på scenen i en grön klänning skapad av en icke så känd designer (som nog snart bör få sitt genombrott). Resten av det sex man starka bandet bar gråvita kostymer och klänningar och min spontana reaktion var att Maia såg ut som någon ur Alice i Underlandet, Patrik tyckte att hon såg ut som en gräshoppa. Typiskt honom. Han är inte den som målar in beskrivningar i långa ord och svävande uttryck - vilket jag alltid gör - utan han är rakt på sak. Konserten var enastående, men jag måste tyvärr kalla den drygt 200 personer stora publiken som ett publiksvek. Var befann sig alla? I och för sig är Maia inte superkänd, men hon förtjänar än dock all uppmärksamhet hon kan få.
Jag vill beskriva Maias musik som symfonisk pop blandat med några jazziga blåsinstrument, rockiga bluesinfluenser samt hjärtskärande (på ett positivt sätt) cellospel tillsammans med ett eminent pianospel. För spela, det kan Maia. Hon spelar slarvigt men pedantiskt. Den kombinationen finns inte, det vet jag, men det här är min recension och jag hittar på den. Hon spelar ruffigt och rått, men samtidigt mjukt och genomtänkt och alla toner passar in i varandra och bandet kompar henne synnerligen tight.
På klarinett, percussion, gitarr, sång och altsax spelar en kille som liknar Gustav Skarsgård. Patrik fascinerades av honom eftersom han ständigt gick från lojt kompandes på en tamburin till att vilda totalt med gitarren.
Maia är vacker. Hon har anlag från Japan och hennes små, bruna ögon fångar mig och säkerligen den resterande publikskaran också och när hon berättar om låtarna, och om vilka som är extra speciella, får hon en extra mörk nyans av de mörkt bruna ögonen som för att berätta för oss att stunden är speciell. Hela konserten är speciell och jag vill särskilt tacka min underbara Patrik för den här kvällen!
Ps: Två timmar innan konserten tittade jag på konsertbiljetterna och insåg att Maia hade ett förband. Josefine Lindstrand. Hon spelade piano som en gudinna och jag längtar nu om möjligt ännu mer till min dröm om en flygel i en sal i ett stort hus går i uppfyllelse. Man märkte att Josefine var skolad då hon använde röstens alla nyanser och liksom hoppade mellan att svagt visksjunga till att våldsamt, men proffsigt, öppna alla röstens resurser för att låta rösten rusa ut över oss i publiken.
Jag vill beskriva Maias musik som symfonisk pop blandat med några jazziga blåsinstrument, rockiga bluesinfluenser samt hjärtskärande (på ett positivt sätt) cellospel tillsammans med ett eminent pianospel. För spela, det kan Maia. Hon spelar slarvigt men pedantiskt. Den kombinationen finns inte, det vet jag, men det här är min recension och jag hittar på den. Hon spelar ruffigt och rått, men samtidigt mjukt och genomtänkt och alla toner passar in i varandra och bandet kompar henne synnerligen tight.
På klarinett, percussion, gitarr, sång och altsax spelar en kille som liknar Gustav Skarsgård. Patrik fascinerades av honom eftersom han ständigt gick från lojt kompandes på en tamburin till att vilda totalt med gitarren.
Maia är vacker. Hon har anlag från Japan och hennes små, bruna ögon fångar mig och säkerligen den resterande publikskaran också och när hon berättar om låtarna, och om vilka som är extra speciella, får hon en extra mörk nyans av de mörkt bruna ögonen som för att berätta för oss att stunden är speciell. Hela konserten är speciell och jag vill särskilt tacka min underbara Patrik för den här kvällen!
Ps: Två timmar innan konserten tittade jag på konsertbiljetterna och insåg att Maia hade ett förband. Josefine Lindstrand. Hon spelade piano som en gudinna och jag längtar nu om möjligt ännu mer till min dröm om en flygel i en sal i ett stort hus går i uppfyllelse. Man märkte att Josefine var skolad då hon använde röstens alla nyanser och liksom hoppade mellan att svagt visksjunga till att våldsamt, men proffsigt, öppna alla röstens resurser för att låta rösten rusa ut över oss i publiken.