Morfar.
Tänkte skriva lite om min morfar.
Morfar hette Eskil och växte upp i Fullsta bara cirka 200 meter från vår stuga. Han och mormor träffades när de var väldigt unga, runt 16 år. Morfars härkomst avslöjades av hans klingande dalmål. Morfar älskade att jaga och att fiska. Och så gillade han mat. Och vovvar. Och vi barnbarn hade aldrig långt till ett värmande knä när han var i närheten. Jag tyckte att morfar såg rätt läskig ut när jag var liten. Han hade kolsvart, tjockt hår, mörkbruna ögon och ett skägg som han behövde ansa morgon OCH kväll om han inte ville se ut som en sjörövare! Även fast han hade ett riktigt Strandbergs-temperament (jag har ärvt mitt temperament av morfar!) var han avgrundsdjupt snäll och rättvis. Mamma har berättat att hon och hennes syskon Roger och Håkan alltid fick dela rättvist på allt. På millimetern. Rätt skulle vara rätt.
På vårvintrarna brukade vi alltid hyra rum i Kultsjöluspen (Vilhelminafjällen) och vara där och fiska, umgås, gå på tur och köra skoter. Morfar lärde mig hur man bäst skulle dra upp den största rödingen och hur man fick den starkaste brännan av alla på hela fjället (jag som litet barn blev mest rödbrun och fräkning, men morfar blev brun som en pepparkaka!).
När morfar gick bort åkte vi aldrig mer till Kultsjöluspen. Det blev aldrig samma sak utan honom. Han var flockledaren.
Jag minns väl den dagen morfar gick bort. Jag var hos min granne och barndomsvän Lena och lekte. Mamma ringde till Lenas mamma Marianne, eller om hon kom över och hämtade mig, det minns jag inte. Jag satt på vår träsoffa i hallen med överdragsbyxor och mössa neddragen över pannan och tittade på mamma som berättade att morfar dött. Han hade fått en hjärtinfarkt ute i skogen. Mitt under älgpasset dog han. Oliver fick aldrig träffa sin farfar. Det är det jag brukar tänka mest på. Morfar dog den 22 oktober 1995. Vi samlades alla i Näsåker och åkte iväg till morfars jaktpass där vi dekorerade med kvistar, kottar och fruset lingonris.
Den här lilla filuren ligger i hallen i Mormors hus. Den påminner oss om morfar.
Morfar ute i skogen!
En av morfars jakttroféer!
Morfar hette Eskil och växte upp i Fullsta bara cirka 200 meter från vår stuga. Han och mormor träffades när de var väldigt unga, runt 16 år. Morfars härkomst avslöjades av hans klingande dalmål. Morfar älskade att jaga och att fiska. Och så gillade han mat. Och vovvar. Och vi barnbarn hade aldrig långt till ett värmande knä när han var i närheten. Jag tyckte att morfar såg rätt läskig ut när jag var liten. Han hade kolsvart, tjockt hår, mörkbruna ögon och ett skägg som han behövde ansa morgon OCH kväll om han inte ville se ut som en sjörövare! Även fast han hade ett riktigt Strandbergs-temperament (jag har ärvt mitt temperament av morfar!) var han avgrundsdjupt snäll och rättvis. Mamma har berättat att hon och hennes syskon Roger och Håkan alltid fick dela rättvist på allt. På millimetern. Rätt skulle vara rätt.
På vårvintrarna brukade vi alltid hyra rum i Kultsjöluspen (Vilhelminafjällen) och vara där och fiska, umgås, gå på tur och köra skoter. Morfar lärde mig hur man bäst skulle dra upp den största rödingen och hur man fick den starkaste brännan av alla på hela fjället (jag som litet barn blev mest rödbrun och fräkning, men morfar blev brun som en pepparkaka!).
När morfar gick bort åkte vi aldrig mer till Kultsjöluspen. Det blev aldrig samma sak utan honom. Han var flockledaren.
Jag minns väl den dagen morfar gick bort. Jag var hos min granne och barndomsvän Lena och lekte. Mamma ringde till Lenas mamma Marianne, eller om hon kom över och hämtade mig, det minns jag inte. Jag satt på vår träsoffa i hallen med överdragsbyxor och mössa neddragen över pannan och tittade på mamma som berättade att morfar dött. Han hade fått en hjärtinfarkt ute i skogen. Mitt under älgpasset dog han. Oliver fick aldrig träffa sin farfar. Det är det jag brukar tänka mest på. Morfar dog den 22 oktober 1995. Vi samlades alla i Näsåker och åkte iväg till morfars jaktpass där vi dekorerade med kvistar, kottar och fruset lingonris.
Den här lilla filuren ligger i hallen i Mormors hus. Den påminner oss om morfar.
Morfar ute i skogen!
En av morfars jakttroféer!
Kommentarer
Anna
Vad fint tänkt, att åka iväg till älgpasset sådär. På nåt vis kan det ibland kännas mer rätt och riktigt än att samlas runt en gravsten, förstår du hur jag tänker? För på nåt vis har man ju en plats man accossierar morfar med och befinner man sig där känns det som om man kommer lite närmare honom. Stor kram på dig Carolina, hoppas du mår fint.