Fjäril vingad.
Varje dag tävlar vi.
Jag och tanken.
Han brukar säga att jag ligger efter.
Och jag satsar på att bräcka honom,
men det är svårt.
Varje dag flyger fjärilarna förbi och jag hinner inte fånga dem.
Vinden är för stark och jag är för svag.
Tanken skrattar och visar mig sitt fjärilshus han byggt.
Miljontals fjärilar i olika färger.
Jag är färglös.
För svag
och förlorar alltid tävlingarna mot tanken.
Ibland är det som att fjärilarna vill omfamna mig med sitt hopp,
men jag stänger dem bara ute.
Ignorerar dem.
Lever kvar.
Inrutat.
Fastspikat.
Färdigpaketerat.
Tanken hånler åt mig när jag vilsen vandrar omkring
efter fjärilarna som övergivit mig.
Fjärilarna som övergivit mig för att
de inte hittade in i mitt mönster.
De såg ingen ro att vila över mig.
Ingen tid att spilla på någon
som redan bestämt dagarna,
filat fram ett schema och gjutit en plats att vara på.
Ibland saknar jag fjärilarna.
Ibland hatar jag att tänka på dem.
För varje andetag tänker jag på vad som ska komma härnäst.
Vad som vilar vid vattnet. Vad som viskar vid vassen.
Carolina, juni 2009.
Kommentarer
Under askan glimmar glöden.
Snart ska du nog se igen
Snart ska du nog le igen