Och så kom regnet. Översvallande och befriande. Man kan jobba i någon ordning utan att halvdö av värmeslag, man kan springa utan att krevera av en stillastående luft och det bästa av allt: man kan dricka te. Ikväll ska jag fira med några kannor te.

Idag var det några pensinärer på jobbet som såg filmen "Så som i himmelen" och medan jag gick runt och gjorde i ordning eftermiddagsfika till alla hann jag med att halvse några scener. Under scenen då då Helene Sjöholm sjunger "Gabriellas sång" i kyrkan och hennes fyllesvin och kvinnomisshandlare till karl  agerar publik genom att stå och trycka längs väggen började jag såklart gråta. Som alltid. Trots att jag sett filmen minst sju gånger.