Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Innan läsningen

2009-07-10 14:04:33 i Texter/dikter

vill jag skriva. Detta är en text om en karaktär jag skrev i maj. Denn text kom till i mamma och pappas uterum hemma i Dalasjö. Jag hade glömt bort den, men hittade den nu i blocket från vårens studier.

Petrus är 24 år och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar på Sofiehem. Han tillbringar sina dagar med att läsa teknisk fysik fast än innerst inne brottas med viljan att hellre läsa till kulturjournalist. Det är en av alla hans drömmar han enbart erkänt för Emelie, hans flickvän sedan tre år tillbaka.

Petrus är social och har många vänner. Han ska delta i tre lag under brännbollsyran vilket ger honom magont då han inte vill ses som en svikare. Han kan ju inte gå till final med tre lag! Någon måste han ju svika. Jaja. Det viktigaste är att det är sol och att ölen smakar gott. Petrus gillar egentligen inte öl, men blir retad av sina vänner ifall han dricker vin, hans egentliga favoritdryck vid festliga sammanhang.

Petrus tillbringar mycket tid i sitt rum sittande i en Lexingtonfotölj skrivandes på en bok. Också en hemlig dröm. Författardrömmen. Drömmen om ord. Drömmen om en hemlighet. Hemligheten om en bok. Han avskyr den sida av sig själv som han hela tiden måste gömma. För vad egentligen? För vem? Allt är nog bara en påhittad känsla brukar han tänka och tröstar sig med faktumet att han faktiskt blir inspirerad av att vara halvöppen. Petrus favoritbok är generationsromanen "Jack". Petrus utvidgar ofta sitt bruk av Ulf Lundells konst genom att hänga upp hans litografier på pojkrumsväggen och låta högtalarna strömma ut tonerna av "Måne över haväng", "Låt inte ensamheten" samt "Sista porten". Hans absoluta favoriter av Lundell. Hans pidestaltrotjänare i musiksamlingen.

Petrus och Emelie träffades i en lekpark. Fast de lekte inte. Det var den 19 maj 2006 och Petrus satt i sandlådan och sparkade sand med sina gråa converse och Emelie satt och grät i en gunga. Petrus var arg på livets system i allmänhet och Emelie var ledsen över föräldrarnas situation. De hade skilt sig för flera år sedan och hennes pappa var fortfarande förkrossad och började blir alltmer svår att umgås med då han endera grävde ned sig i soffan, matade taxen med korv eller flanerade runt på Umeås gator med taxen hasandes runt fötterna.* Petrus och Emelie blev kära efter att de insett att de var en produkt av de socialas ensamhet.

Petrus hade högst betyg av alla när han gick ut Naturvetarprogrammet vid Östra gymnasiet och den som var mest stolt över hans prestationer var hans farmor Elsa.* Hon brukade bjuda över honom på mat då och då, men ibland hade hon glömt bort det och då fick Petrus nöja sig med att bli bjuden på klibbig havregrynsgröt med utgången sylt från Coop nära. Petrus älskar sin farmor men oroar sig över hennes alltmer påtagliga demens.

Om Petrus fick önska skulle han helst av allt vilja hoppa av studierna, åka till Sydney och jobba ett år och efter resan söka till kulturjournalistprogrammet. Han vet att han skulle komma in. Han vågar bara inte söka. Han är rädd för vad alla ska tycka. Ska han, en av de smartaste i Umeå - i alla fall i hans egen generation - bli en rödvinsippande kulturarbetare boende i en lägenhet med ett alldeles för kallt golv? För det är så de tänker. Det vet han.


* Det är alltså Sune som är Emelies pappa!
* Det är Elsa som Line (se tidigare karaktärsskapande) som hyr rummet av.

Kommentarer

a e l
sista porten är ju en av de bästa................
Min farmors demens är under kontroll!

Skriv en kommentar