Vart än vi kom ifrån.
Vart än vi ska nånstans.

Jag jobbar 13-21 idag och under förmiddagen har jag skrivit nästan sju sidor på en text, det gäller att passa på medan flödet finns.

Igår brann jag av på jobbet. Det är inte ofta jag hettar till bland människor jag inte känner så väl, men jag blev så otroligt less och negativt påverkad. Två stycken ur personalen satt och jämrade sig över att sommaren var slut och att det nu bara återstår regn och mygg. De kom tillbaka från semstern igår och borde vara fulla med energi men istället sitter de där i soffan och klagar och ser inget ljus i något. Jag förstår inte hur människor som är så orkar med sig själva. Visst, jag kan också ha dåliga dagar ibland. Det har ju alla. Det där med sommaren brydde jag mig inte mycket om men då vi senare diskuterade lågkonjunkturen och min utbildning och de sa att allt är nattsvart och det minsann bara är inom vården det finns en framtid brann jag av. Jag sa att de fick ge sig och att man med den där inställningen nog kunde vänta sig en framtid svartare än den djupaste sjön. Det finns inget värre än människor som liksom utstrålar negativism. Tråkigt är vad det är. Jag litar på morgondagen. Det måste man göra. Även i kristider.

Ställ mig inte i ett led, du får mig inte att stå still.