Victorious.
Igårkväll läste jag igenom en del av mina texter och dikter och fastnade med en undran om varför jag inte skriver lika mycket längre? Man skriver bättre när man är sorgsen. Det blir mer äkta då. Ett bra steg ifrån till att vara sorgsen till att vara glad är att jag återigen kan lyssna på "The Perishers". Bara det faktumet är värt att fira.
Jag känner en så stor skaparlust, men varje gång jag klinkar på gitarren eller tar fram ett tomt dokument för att fylla med ord tar det stopp. Var är min förmåga att kunna forsla fram ord efter ord?
Här är en dikt jag skrev i oktober 2007.
INTERTEXTUALITET
Hela livet är ju egentligen som en stor intertextualitet.
När man tänker efter.
Vissa snår är svårare att värja sig från än andra.
Metaforer är ett annat begrepp
man kan kasta sig runt med.
För att inte tala om extradiegetism..
Det är grått idag.
Jag gillar inte riktigt de gråa.
Just det faktum att det är en blandning av svart och vitt
gör mig osäker på var jag vill stå.
Men vissa dagar är man bara mitt i mellan.
Som ett svagt rop i etern.
En tunn länk av ovisshet.
En ohållbar barriär av allegorier i samspråk med tanken.
Kommentarer
Jag ger dig ett råd "Flödesskrivning" vilket innebär att du sätter dig ner med penna och papper! Sedan sätter du ner pennan i pappret och tar tid typ 5 minuter, och sedan börjar du skriva utan att tänka över något. Du måste skriva oavkortat under de 5 minuterna!