Här är min muntliga dikt jag läste upp på seminariet vi hade med Skapande svenska-kursen för några helger sedan.

Det är höst nu.

Nu vandrar september, oktober och november iväg

utan att jag hinner tänka

och alltid ska den här årstiden envisas

med att inskränka

Allt händer när det vänder.

Och jag antar att ingenting hinner

anlända förrän det antänder.

Det förändrar. Förväntar. Föranar.

Vi anar höstens slut.

Slutstationerar, utbasonerar, ransonerar.

Jag realiserar den här hösten,

den är på rea nu.

Jag är less.

Hela hösten är ju ändå som en blek ingress,

en jäsningsprocess som aldrig tilltar.

Jag är så trött på att

samla upp och poängtera

Jag vill hellre bara

välja ut och sortera.

Jag köper tiden.

Köper mig fri från samtiden

och skrattar åt nuförtiden och ger fan i halveringstiden.

Kanske handlar det om

vilken lunchkö man väljer

och vem som står bakom.

Eller handlar det om vilken person

i telefonboken

man råkar ringa upp när man glömt att slå på knapplåset?

Jag har ju knappt hunnit få upp flåset

innan jag förpassas till utvisningsbåset

November, säg mig (ärligt!)

Vad har jag gjort dig egentligen?