Mitt i sommaren hittar jag nu denna dikt som jag hade i min mapp för renskrivna dikter. Den är gammal. Men den känns ändå. Minns på ett ungefär när jag skrev den, men för dikten är det oviktigt.

Och jag minns hur du gick nära mig
bara för att lukta på min sjal
som inte tvättats på evigheter.
Och när du skrattade åt
mina hemstickade vantar i blått garn
bara för att i nästa sekund
fråga ifall du fick låna en av dem
när vi gick hem i 27 minusgrader.
Jag minns hur du snurrade din halsduk
flera varv runt halsen
men att din nästipp lyste lika röd
som stoppljuset vid övergångsstället där du kysste mig.
Jag minns hur marken lät där snön inte fått sitt fäste,
hur den löv- och snöbeklädda marken
formades efter våra skoavtryck
och jag minns din blick
när jag sa att jag måste gå.

Och jag minns inte - men jag vet - att du tittade efter mig när jag gick nedför trappan och ut i ovissheten.