som en av de sämre dagarna i mitt liv.

Det började med att jag fick ont i magen efter jag ätit frukost. Magontet försvann dock efter ett tag och jag cyklade till Sabina för att sedan cykla iväg till IKSU för att träna. Jag hann cykla cirka 200 meter innan växlarna gick sönder. Min cykel är en av mina käraste ägodelar, den är 11 år gammal och jag använder den precis varje dag till att cykla till IKSU, till vänner och till skola och jobb. Att äga en cykel för mig är en livsnödvändighet. Då kan ni inse tragiken i detta. Som tur är har jag en snäll vän, Marcus, som lånade ut sitt cykelställ till mig och en snäll bror som ska frakta cykeln till Cykel- och mopedhandlaren öst på stan. Tack för det!

Eftersom cykeln gick sönder tog allt extra lång tid (mina 20 minuter till IKSU tog 35 (!) med trasig cykel. Den gick ju fortfarande att cykla på, men bara på ettans växel vilket såg väldigt töntigt ut och så gick det ju inte fort direkt. Detta ledde till att dagens tidsplan kraschade. Patrik ringde mitt uppe i allt och hade växlat pengar på Forex och undrade när jag skulle komma hem. Ännu mera stressont i magen. När jag kom hem kastade jag i mig några riskakor och ett glas mjölk och åkte iväg och handlade med Patrik eftersom vi lovat att bjuda Elisabeth, Göran, Jacob och Kristoffer på middag. Utöver detta skulle vi baka bröd, fixa förrätt, fisksoppa och äppelpaj. Någonstans där gav mitt blodsocker upp och jag började gråta av utmattning och spänningar. Jag är ju som bekant ett planeringsfreak och ibland är det inte lätt att leva med min betydligt mer spontane sambo som lever efter devisen: allt fixar sig, det gör vi imorgon! Och visst, det löser sig alltid. Men allt blir så mycket lättare om man planerar och har en ledig och lugn dag innan dagen man ska åka iväg. Vi kom nog båda fram till det och jag kan erkänna att min planeringshysteri blir väl överdriven ibland den med.

Hursomhelst slutade dagen otroligt bra med de finaste människorna på middag och nu ska jag och Patrik packa våra väskor och längta till morgondagen.