Mitt i pluggandet vill jag som vanligt ha en paus och då passar ju tangentbordet och hjärnans formuleringar ganska bra ihop. Idag tänker jag skriva om sportkillar. Då jag har en del erfarenhet (misstolka mig rätt) av denna typ av kultur vill jag dela med mig av dem. Varsågoda.

Det hela började med att jag i sjuan blev, som de allra flesta tjejer blir i den åldern, killtokig. Jag blev tillsammans med en kille som hade sin mormors stickade vantar på sig och var bäst i hockey i hans åldergrupp. Han gick krokigt med ryggen framåtlutad som 95 % av alla hockeygrabbar gör enligt mina oerhört professionella beräkningar. Han tyckte att det var lite pinsamt att komma till ridklubben, titta på hopptävlingar och lägga på svettäcke på min ponny, men han gjorde det i alla fall. Bak och fram, men ändå. Hockeysnubbar är, rent generellt, klumpiga men snabba, har kass hållning och har ofta en mjuk sida innanför ett vulgärt språk och suspensoarskydd. Som kuriosa kan jag berätta att det är hockeysnubbarnas omklädningsrum som stinker värst.

I gymnasiet läste jag innebandy som specialidrott. Vi var tre tjejer och 17 killar. Jag svor, skällde ut och skrek åt killarna. Jag krossade fyra klubber under ett år. Innebandykillar är ett helvete. Innebandykillar är också något som fascinerar mig. De har sällan någon särskild bra kondition utan klarar sig mest kvar på planen genom ett egoistiskt spel och mycket stajl inför publiken. Vissa är riktigt duktiga av de innebandykillar jag känner. Mathis till exempel, Patriks lillebror, som spelar i superligan i City. Han är rätt ego, men strategisk och proffsig. Innebandykillar är ofta seniga, smala och skulle dö utav tv-pucksträningen som vissa hockeykillar utsätts för.

Sommaren 2006 blev jag tillsammans med Patrik som redan då spelat i ESK i en massa år. Fotbollsherrar har en stark laganda och är ofta rätt utseendefixerade. (Ett undantag för Patrik som INTE står och fixar håret innan match, men som man brukar säga; inga namn nämnda). Fotbollsherrar har snyggast kroppar av dessa sportkillar då de rent generellt har en fint sammansatt muskelmassa, en kondition man skulle döda för och det gör inte saken bättre av att man på somrarna kan se dessa fotbollsherrar dra av sig tröjan efter match. Tur att jag har en alldeles egen fotbollsspelare att helt ensam förfoga över. Det som dock drar ned helhetsintrycket är den lite smått kyliga månaden oktober som tar ned dessa excentriska spelare på jorden. De får dra på sig ett par, ofta urtvättade, långkalsonger under shortsen på träningarna, förstöra frisyren med en mössa och, fulast av allt: använda fingervantar på planen.