I somras var jag bitter över att Lasse krockade med både Kristian Anttila och Melissa Horn under Storsjöyran. Idag upptäckte jag att jag snarare är glad för det. Jag hade annars gråtit under alla de 13 minuterna och 48 sekunderna av "Innan bomberna". Vem vill gråta under en konsert? Minnen är vackra, men vissa minnen är också sorgliga.

Ge mig din hand eller ett ankare
bara något som sätter stopp.

Men som allt annat brann kvällen ner till glöd
Och jag såg sprickor i himlavalvet och gav mig iväg
Lämnade kvar minnet av hur du tog min hand
Innan bomberna föll innan hoppet kom till sömns
Gav mig ett löfte om något högre, någon annanstans
"Om hur lång tid, i vilken famn, i vilket liv?!"
Jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
Jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs

Textutdrag: Innan bomberna - Kristian Anttila.

Allt djup är som ett töcken ibland. Som en höstdag som knappt vågar andas. De skälvande lungorna sprider ett svagt sken av hopp. Nej. Nu svamlar jag. Nu: middag. Sen: kör. Sång är bra för tankeverksamheten. Åh. Det finns så mycket jag vill skriva om men jag sätter stopp här.


Plats: Västervik. Tid: Sommar, 2008. Bok: Minns ej. Förresten! Jag fick en fråga av en vän förra veckan vad som enligt mig är den bästa verklighetsflykten. Jag har tänkt på ett svar och kommit fram till att böcker är en stark kandidat till första platsen i skarp konkurrens med musik i all form.