Att skriva en Sestina* är att mentalt riva upp sig själv. Så här ett år senare har jag givit mig i kast med att skriva ytterligare en Sestina. Det är svårt. Det går knappt att andas, leva och tänka under skrivtiden. Man är mentalt rubbad och tänker allt i jamber och trokéer.

Det är en del av helvetet, ändå gör jag det för den euforiska känslan efteråt. Jag är på den femte versen nu. Kan hända att jag publicerar den beroende på personlighetsgraden.






* Sestina är namnet på ett gammalt medeltida versmått utan rim eller bestämd rythm. Versmåttet är sexstrofigt med ett bihang. Varje strof innehåller sex rader, där slutorden på raderna i de olika stroferna skall vara identiska, men byta ordning enligt ett visst schema. Bihanget är treradigt och skall innehålla alla sex orden. Så är det.