Jag hade ju lovat en liten uppdatering om helgen som kom och gick. Blogg.se har flyttat till någon ny sajt, men nu verkar det fungera. Teknik hit och teknik dit.
Hursomhelst.

Jag och Alexandra fick i fredagskväll den briljanta idén att gå ut. Sagt och gjort cyklade vi ned på stan och gick på Olles. Väl där blev det dans och ni vet.. mingel. Vid halvtvåsnåret fick jag smått panik; jag hade ju en uppsats att skriva som skulle vara inne på måndagen. Cyklade ÖK hem och när jag väl hemma skulle sätta nyckeln i låset upptäcker jag att min väska är borta. En väska som jag satt fast på pakethållaren för att den INTE skulle lossna. Vid det här laget hade jag en panik som inte var av denna värld. Väskan innehöll en tredjedel av mitt liv: Plånbok med samtliga kort (FÖRUTOM KÖRKORTET SOM TUR VAR!), nycklar, Patriks bilnycklar, smink, diverse kläder.. (De två andra tredjedelarna är jag själv och min oumbärliga värld runt om mig bestående av vänner och familj).

Jag, Alex och Fredrik (som jag ringde och väckte upp mitt i natten för hjälp till väskletning, vänner är bra, särskilt en sån som Fredrik!) cyklade tillbaka till stan för att se om jag tappat väskan någonstans på vägen, men icket. Vi ringde till polisen och gjorde en förlust anmälan samt kontaktade spärrservice för att spärra korten. Jag lade mig på Alexandra och Markus soffa för att sova en blund. Deras katter tröstade mig.

Dag två vaknade jag upp med mindre panik. Mamma (som jag också väckte upp mitt i natten) sa att det var lugnt. Alla tappar nycklar och plånböcker någon gång, men det är materiella saker; det går att ersätta. Det är besvärligt men allt går att fixa. Värre hade ju varit om de ringt hem från NUS där jag legat misshandlad, våldtagen eller vad vet jag, menade hon. Det värsta med allt är att jag tappade min plånbok. En plånbok som jag haft i säkert 11-12 år. Jag fick den av pappa när han hade varit i Tunisien.

När Alexandra åkte på jobbet ville jag inte vara ensam. Jag ringde runt till mina vänner och tokgrät och sa att jag är rädd att det är någon dåre som har kidnappat min väska och letat upp var jag bor och kommer och gör inbrott. Jag gick till min morbror med familj där mormor var valpvakt åt deras valp Chessie. Mormor fixade mat till mig och sa som alla: allt går att ersätta. Jag insåg med hennes kloka ord att alla har rätt. Vad är väl en väska mot familj, släkt och vänner?
Elisabeth sa när jag tokgrät som värst att jag hade kunnat bo i Burma, varit föräldralös och haft två sjuka småsyskon att ta hand om. Hennes synpunkt gav mig perspektiv. Hos min morbror fick jag fika och mat och jag tog med datorn så jag kunde skriva på min uppsats som förövrigt kommer att bli det mest lågpresterande jag någonsin åstadkommit. Vid middagstid kom brorsan också dit och vi grillade och körde en kusinfight i kubb.

Dag tre skriver jag klart uppsatsen.

Dag fyra springer jag runt på stan och fixar sju nya kort (GRATIS! Jag lovar; det hjälper att dra snyftarhistorier och blinka lite med ögonen) och nytt smink. Som sagt: Materiella saker man vant sig med. Vad gällande nycklarna så kopierar vi upp nya (hade ju SOM TUR VAR IGEN kopior på samtliga nycklar). Ska fråga Patrik när han kommer hem från USA om vi ska skaffa nytt lås på dörren. Det kan ju komma inbrottstjuvar, om än risken är liten så finns den iaf.

Kontext: Väsktjuvar/inbrottstjuvar är snäppet enklare att tas med än våldtäktsmän och överfallare OCH en väska med ett innehåll som man kan ersätta är värd zero mot min underbara familj, släkt och mina vänner.

Slut på berättelsen.

Ikväll var vi och kikade på det, av många, omdiskuterade fotbollsderbyt mellan UFC och Ersboda. Det var strålande sol matchen igenom, 1800 pers och en stämning som gick att ta på: en äkta derbystämning. Ersboda hade länge matchen i sina händer men tappade den tyvärr till UFC som vann med 3-2.
Sista skoldagen imorgon.

Klart slut.