Jag och Patrik kom på den då, alltså under gårdagskvällens tröttare timmar, briljanta idén att spendera alla hjärtans dag ute i vildmarken på picknick. Det var kul i 5 minuter.
Om man säger så här (och för att undvika alla romantiseringar):
DET VAR FÖRJÄVLA KALLT!

Både jag och Patrik är ju vana friluftsmänniskor men vad tänkte vi med?
Tänkte vi att solen skulle skina, fåglarna kvittra och att elden skulle värma oss likt vår kärlek som blossar i takt med eldens dansande flammor? Kanske.
Men nej. Elden värmde oss visserligen, efter en överkonsumtion av tändstickor och ett visst antal svordomar från mitt håll så brann den. Men hujedamig, visst är det februari? Just ja. 14 Februari klockan 19.00. Storm dessutom. En inte alltför lyckad picknick med andra ord.

Jag försökte dock hålla uppe hoppet, men när jag såg Patriks min och stelfrusna fingrar, trots vantar och diverse övrig påpälsning, insåg jag min chans:
NU ÅKER VI HEM!

Men ändå - visst är det vackert? Sjön, skogen, tystnaden, elden.. Jag, som tydligen kommit in på de djupa banorna sådär i eldens sällskap och så, mumlade tyst för mig själv att det naturligaste är det vackraste.
Patrik är snabb som vanligt: Säg det till din sminksamling!

Och - kärleken är ju ändå det viktigaste. Även om det stormar ute. Då är den extra viktig.