Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Språkspalt

2007-11-21 15:04:52 i Allmänt

Lika många nätter som dagar i en människas liv.
Ändå har det vi upplever var natt aldrig skapat behov
av det sammansatta ordet "varnatt"
som motsvarighet till det var dag använda "vardag".

Mycket är alldagligt, men inget allnattligt.
Det är som om nätterna inte hade något gemensamt,
utan var och en av dem vore ny och okänd.

Inte heller har vi några sammansättningar i tre led,
ingen varnattsrealism, inga varnattskläder,
inget varnattsspråk och tydligen heller ingen varnattstristess
eller längtan bort från den obemärkta varnattstillvaron.

Nej, inte ens nattarbetarna på sjukhus, taxifik och polisstationer
runt om i Sverige tycks ha några varnattsrutiner att tala om.

Varje kväll går jag och lägger mig
utan att riktigt förstå vad det egentligen är som ska hända.

"Språkspalt" av Per Lindberg ur antologin "Måndagsdikterna"

Igår var det praktikens domedag. Metodiklektorn besökte mig för att bedöma mitt sätt att undervisa. Hon var söt som en farmor ungefär och sa att jag inte skulle tänka på att hon satt där bak i klassrummet, utan mer tänka henne "som en fluga på väggen". Jag klarade det. Mitt sätt att undervisa gillades av henne och därmed pustar jag ut och tar mig an nästa uppdrag; den skriftliga VFU-uppgiften.

Angående dikten ovan så håller jag med Per. Har inte nätterna något gemensamt? Det ligger någon slags mystik i att släcka lampan och somna. Man vet aldrig vad som väntar när man börjar drömma. Det är väl därför det är svårt att skapa någon slags rutin. Åh. Jag borde träffa den där Per så kan vi flumma iväg ytterligare kring ämnet.
Nu ska jag snart åka och hämta Linda. Sedan blir det middag, hundpromenad, Biabus, kväll och natt.. Jag måste nog hålla mig till den vetenskapliga teorin att nätterna är till för att man ska samla sig och få en chans till återhämtning. Men. Jag vill samtidigt inte släppa mystiken. Mystik är bra för själen, det tror jag.

Igår på träningen kom jag fram till en sak:
Det är en himla tur att jag aldrig har hållit på med kampsporter. I så fall skulle jag nog ligga död och begraven för flera år sedan. Innebandy är en hetssport bara i sig, men hetsen ökar om man spelar som jag gör. Jag hatar att förlora och ger mig bara när fötterna är av och händerna flugit iväg över sargen.. ungefär. Tänk er mig tävla i Ultimate Fighting. Efter en sån rond är det nog bara att hämta matberedaren och skicka mig till kannibalerna.


Skriv en kommentar