Under måndagen fick jag ett sms av Emma (Vikingsdotter alltså, det är så frustrerande att jag känner så många Emmor så man hela tiden måste vara formell och skriva ut efternamnet så folk kan hänga med i svängarna) där hon frågade om jag var sugen på att följa till Övik på torsdag och se hockey. Klart jag var, jag är alltid sugen på hockey! Man måste se MINST en elitseriematch per säsong.
Vi började planera för torsdagen och var väl inte i takt med torsdagens väderprognos, så när våra föräldrar rådde oss att stanna hemma för att det under torsdagdag skulle vräka ned 1,5 dec nysnö blev vi lite bleka. Vi bestämde oss för att inte köpa biljetter riktigt än utan inväntade vädret istället. De kom futtiga 4 cm snö och vi satte oss i bilen och hoppades att snön inte skulle försvåra resan för oss. Det gjorde den inte heller och vi köpte biljetter och åkte ned till Övik.

Matchen i sig var ju rätt trist, Modo började inte spela hockey förrän de sista 7-8 minutrarna. Och vid det laget hade jag hunnit lessna och roade mig med att hitta look a likes. Min klasskompis Johan som också var på matchen smsade mig från sin sektion och frågade om vi såg Leif Loket Olsson bortanför oss. Det var faktiskt skrämmande likt. Jag, som efter nästan en hel veckas arbete/skola, var löjligt trött skrattade åt det mesta. Bland annat åt "allvetarna" bakom oss. De trodde att de kunde ALLT om hockey.

När vi sedan skulle åka hem började äventyret. Ni som bor vid kuststäder vet att man borde vara utrustad med extra spolarvätska när detta problem uppstår. VÄGSALTET. När Emelie satte sig bakom ratten och började köra dröjde det inte lång stund innan hon halvskrek: jag ser ingenting!!!!!
Med ett frenetiskt tryck på denhärgrejensomsyftartillattsprutaspolarvätskapårutan insåg vi vårat problem. Vi hade slut på spolatvätska. Och hela framrutan var som ett enda stort saltklister. Man såg ingenting. Vid varje möte blev vi bländade och det var bara att hoppas att bilen höll sig på vägen.

När vi insåg att närmaste bensinstation var belägen i Åsele var det bara att försöka stå ut. Emelie blev dock less, stannade bilen vid en p-ficka och började "putsa rutan" med hjälp av snö och någons vantar. Det funkade en aning och vi fortsatte att köra. När vi kört en stund kom vi in på en liten, konstigt smal väg utan lysen. De i baksätet hade somnat och jag och Emelie tittade på varandra och tänkte att nu måste vi nog ha kört fel. Jag med min fenomenala fantasi började prata om mördare som gick längs ut efter vägkanterna och lurade bakom träden. Då fick vi motorstopp. Och Emelie började skrika igen när jag sa: titta där! Jag pekade ut mot skogen för att skrämmas lite, det är ju alltid kul! Men Emelie fick igång bilen igen, vände och körde ut på en mer civilicerad väg.

Ni vet hur det brukar bli i en bil med fyra trötta tjejer och musik. Man börjar sjunga. Högt och mycket. Allt finns dokumenterat på min mobiltelefon och jag ska ta fram musikklippet varje gång jag är på mitt sämre humör! :)
Vid det här laget kurrade min mage väldigt mycket. Man kunde nästan tro att den förde något slags krig där inne och nu tagit till de största stridsvagnarna den kunde hitta. Vi häll hoppet uppe och tänkte att Statoil i Åsele kanske har öppet till 24.00. Men nej, 22.00 var det magiska klockslaget som hade fått tyst på min mage.

I Åsele bytte vi förare och Emelie somnade utmattad i baksätet efter slitet med vindrutetorkare, ickebefintliga spolarvätskor och läskiga vägar. Emma satte sig bakom ratten och hela vägen hem från Åsele hade vi deeptalk. Det var skönt. Ett bra avslut på en riktigt bra kväll som bör göras om inom sinom tid! :)